Jag kommer aldrig glömma min första kärlek. Jag som trodde att jag aldrig skulle bli tillsammans med någon. Jag som var så liten och skör. Jag som tyckte jag var värdelös och så himla ful. Jag stod och hatade min kropp i spegeln och jag som inte kunde äta något som var onyttigt. Jag som motionerade flera km varje dag och sa att jag var tjock hela tiden. Jag rasade ned i vikt. Jag var 14 år och plötsligt började jag prata med en kille på internet, vi bestämde oss för att fika, när vi fikade, var vi båda så himla nervösa och blyga. Så vi pratade bara om en kille som vi inte alls gillade.

 Bara för att han var moderat. Den här killen jag fikade med var vänster och jag har alltid vart röd när det gäller politik. Jag är uppväxt med föräldrar som alltid röstat på socialdemokraterna. Vi sågs fler och fler gånger. Jag minns när jag vågade hålla din hand första gången. Jag minns hur blyga vi var, jag pussade dig på kinden och jag minns första gången vi pussades, jag minns när vi satt i Örnparken och åt mjukglass. Hur jag alltid sölade.

 Det här var över fem år sedan, det var 2005 och nu är det 2010, men när jag tänker på det, vilket är inte ofta alls längre. Så känns det som det var som igår. Det var du som räddade mig ur mina ätstörningar. Jag hade redan gått ned vet inte hur många kilon, jag som tyckte jag var så mullig, hade nu blivit smal och började äta normalt igen, började förstå att några kilon hit och dit spelar ingen roll. Fast jag gillade ju fortfarande inte min kropp. Men jag minns så tydligt när du viskade i mitt öra att jag var vacker.

När vi delade på ett glass paket hemma hos din pappa, när vi sov i din säng och jag var så himla blyg, så jag vågade inte ta av mig kläderna, inte ens mina strumpbyxor. När vi var på Urkult tillsammans och var jättejätte blyga men ändå så himla söta.  Jag minns när vi sov hemma hos Linda för vi skulle vakta taxen Bengt, när vi la oss igen, var jag sådär jätteblyg men den här gången vågade jag i alla fall sova i min sov t-shirt min The Sounds t-shirt och jag minns hur du strök på mig på armen.

Jag minns när vi hade vart på Urkult, det var då min mamma var inlagd på psyket och min pappa var där just då och hälsade på. Så din pappa skjutsade hem mig. Jag minns hur snäll jag tyckte din far var då och det där var aldrig något jag pratade om. Jag höll ofta det där inom mig, än fast det fanns mycket jag ville säga. Att min mamma var sjuk då. Det var ju inget man talade om. Man bara hoppades att hon skulle bli frisk igen och det blev hon ju också.

Jag bara säger att det är en stor åldersskillnad mellan vissa människor som är tillsammans med varandra, femton år hit eller dit. Egentligen har ju inte åldersskillnad någon betydelse alls så jag hade kunnat vart tillsammans med honom när jag var kär i honom, egentligen. Men så blev det inte. Nu är han kär och lycklig med en fin tjej och egentligen varför jag säger att man inte kan vara tillsammans med någon, när det är en jättestor åldersskillnad. Är väl bara för att jag är avundsjuk. Det är nog faktiskt så. Det kan vara så. Alla är ju individuella, det är bara jag som skulle tycka det skulle kännas konstigt att vara tillsammans med någon som skulle vara mycket äldre än mig. Men skulle man bli kär i någon äldre, så blir man ju inte det för åldern såklart, antar jag. För den har ju faktiskt ingen betydelse egentligen. Men alla har ju olika åsikter om sådant. Så ska inte säga att jag är emot eller inte är emot det hehe.

Ibland känns saker konstiga. När någon plötsligt skaffar flickvän. Fast den här personen var verkligen värd det. Men saker kan komma så plötsliga ibland liksom. Jag ville ju ändå inte vara tillsammans med den här personen när jag var yngre, för åldersskillnaden var så himla stor emellan oss. Han och jag hade ju ändå pratat i flera år, men aldrig träffats och han har nog inte haft en flickvän på jättelänge och bara väntat på mig. Klart han är värd någon och någon gång kommer jag hitta någon som kommer stanna där och inte dumpa mig eller så också.  Jag vill ju ha någon som är lika gammal som mig eller åtminstone bara några år äldre. Någon gång kanske jag hittar någon också som stannar kvar där. Som hälsar på.

Nästa människa jag blir tillsammans med, ska vara lik mig litegrann och ha fina intressen och fin klädstil hihi och det ska inte vara ett distansförhållande, för det skulle jag aldrig mer palla, fast distans funkar ju, om båda kan hälsa på varandra. Men annars funkar det inte. Jag vill ha någon i samma stad eller kanske 10-15 mil bort. Men det är kanske för mycket begärt. Men någon gång när jag minst anar det, kommer jag nog hitta kärleken i mitt liv. Jag är ju ung ännu. Någon som gillar mig, som gör mig glad, som är snäll, som visar sin kärlek till mig, som inte ljuger, som inte är egoistisk, som inte är det alla andra har vart. Fast min första pojkvän var allt som jag är värd, han var snäll och fin emot mig. Det är så förhållanden ska vara. Den man är kär i ska behandla en som man är värd att behandlas och är det distans ska båda kunna hälsa på.

Äsch, jag bara svamlar om kärlek. Jag skulle bli lika glad om jag bara fick hångla lite. Jag är ju ung. Jag hinner finna kärleken.

Puss.

När vi möttes där 15 januari så gav vi varandra den största kramen och en puss, jag tog din hand rätt så snabbt för allt kändes så rätt. Det var äntligen du och jag,vi stannade på pusstationen i Göteborg där vi började kyssas lite och sen kysstes vi överallt, inne på fiket där vi fikade, vid rödljusen, i bussen påväg hem till dig hånglade vi och gosade massor,sedan när vi promenerade hem till dig så stannade vi ett tag där vi stod och hånglade massor. Det var så gosigt och jag förstod inte hur allt kunde klicka så snabbt. Men vi klickade verkligen på en gång,sen blev det goseligos hela helgen och jag är så glad över att jag funnit dig hjärtat mitt. Jag saknar dig massor och kärleken har inga gränser. Jag är dessutom helt säker på att det här året kommer bli mycket bättre än förra. Jag hoppas vi ses snart igen, fast det är klart vi gör :*. För du är ju världens finaste  och jag är himla kär i dig. Så kär att det gör ont på nätterna ibland när jag ska sova och du ligger inte bredvid mig, för jag sover så bra med dig vid min sida. <3 Den 18 januari blev det du och jag, då blev vi tillsammans och varför skulle vi vänta när allt kändes så rätt? Det känns fortfarande himla rätt och vi gör varandra glada och är himlarns bra för varandra + att du är min drömpojke! :*

Jag bara skriver om kärlek hela tiden men jag kan faktiskt inte låta bli, för jag är så glad att jag har honom och han är så fin så jag kan inte låta bli att skriva om honom, och tycker ni jag blir för puttinuttig så behöver ni ju inte läsa, jag är bara glad över att jag funnit en sån himla fin pojk och att hångla är ju faktiskt det finaste som finns med den man tycker om!

Jag kommer aldrig glömma för snart två år sedan då vi låg här i sängen och smekte varandras kroppar och kysste varandra i flera timmar och allt var så underbart och jag stod i bara trosor och borstade tänderna. Du sa hur mycket du tyckte om mig och när vi vaknade så gosade vi minst lika mycket igen och bara hånglade en massa och det första du sa på morgonen när vi vaknade var "godmorgon underbaringen" och när jag frågade på lördagsnatten om vi var tillsammans nu och du svarade ja och jag sa "men då är jag väl inte singel längre?". Du höll om mig hela natten och kysste bort mina tårar då jag berättade om jobbiga saker som ingen annan får veta om förutom de jag tycker allra mest om eller vill berätta det för.

Jag vill bara hångla. Ligga omslingrade tätt intill varandra och smekas. Uppleva lite sån där fin närhet. Lyssna på någon fin musik och vara nära. Somna nära och när man vaknar kan vi ligga kvar och kramas lite till innan vi går upp. Sen kan vi ta en morgonpromenad i solljuset och hålla varandra i handen.

Jag kan verkligen inte få honom ur mitt huvud. Dessutom är han världens finaste. Men vi pratar typ aldrig och ses nästan aldrig. Ibland pratar vi och det är fint. Men han är fin i alla fall. Jag tänker på honom i smyg, hur fin han vore att ha som pojkvän. Hur fin han är. Men det är i hemlighet och man får drömma.

Är det finaste som finns.
Men jag vill också vara kär och lycklig och inte bli lämnad. Jag vill vara kär och ha någon som är kär i mig tillbaka, det sägs ju att den kommer när man minst anar det. Jag hoppas det. Jag är ju bra och fin så någon borde ju vilja ha mig, fast då ska jag ju vilja ha den tillbaka också, men det är inte så svårt.
Tänk att få hålla handen.
Ligga med varandra.
Umgås.
Göra fina saker ihop.
Som att tex baka.
Sova med varandra.
Resa.
Allt sånt fint.

Jag saknar att ha någon att dela min kärlek med något så fruktansvärt så att det gör ont ibland.
Jag hoppas någon dyker upp någon dag som vill vara min och jag vill vara hans eller hennes.

Pussas
Kyssas
Kramas

En famn att gråta i.
En famn att känna mig trygg i.
Prata om allt med.

Jag önskar det dyker upp någon dag.
Du får gärna vara smal, hårig bringa om du är kille, små bröst om du är tjej, snäll, lite som jag och en massa annat fint.

Ibland så saknar jag honom, som person för han var en väldigt fin människa. Men ibland så saknar jag våran kärlek. När jag var tillsammans med honom. När vi satt och kysste varandra på pendeltåget, höll om varandra, kysstes vid tunnelbanan, var på bio tillsammans och kysstes då och då in i filmen, höll varandra i handen, gosade tillsammans och allt var så fint. Jag var så lycklig då. När det var du som tog min oskuld och du var så snäll emot mig och frågade om jag var helt säker på att jag ville göra det. Du tog det lugnt och försiktigt och första gången du sov över hos mig, första gången vi träffades, när jag mådde dåligt och du förstod att något var fel. Så kramade du mig och andra natten när jag berättade om det som hade hänt när jag  var 14, när du bara höll om mig och torkade mina tårar och sa att vi kunde vänta med att ligga med varandra tills jag var redo och det gjorde vi och jag blev av med oskulden med dig, du som jag var så himla kär i, jag önskar att alla som har sex med någon första gången får ha det med någon de är riktigt kär i. För jag tror att det blir bäst då.  Jag minns när du frågade om det gick bra att äta risgrynsgröt för du hade inget annat som var vegetariskt och du var så himla söt och stod där och kikade i frysen och räknade upp allt du hade, allt innehöll ju bara kött, sen  frågade du om det gick bra att äta risgrynsgröt eller nyponsoppa var det nog. Jag saknar kärlek och jag hoppas att min nästa kärlek blir någon fin person, som vill vara med mig längre och inte dumpa mig, men sånt vet man ju aldrig. Men man kan ju alltid hoppas i alla fall. Jag vill också ha någon att hålla i handen och göra alla de där fina sakerna med, ligga med, duscha med, umgås med, hitta på roliga saker med, resa med och allt fint.

Men ibland så saknar jag helt enkelt honom. Men jag vet att någon vacker dag ska jag finna en kärlek igen. Någon som varar lite längre och som har tid att umgås.

Tänkte berätta om en liten kärlekshistoria om en tjej som hade vart singel i fyra månader och hittade en fin kille på sockerdricka, ett ställe där man kan publicera poesi. Det var i början utav februari 2006, hon fann honom och kommenterade dikter, såg bilder på hans bilddagbok och tyckte han var söt. Han svarade på kommentarerna, skrev i dagboksinlägg om den där flickan han tyckte var söt.  De pratade på dagarna på msn och skickade söta sms till varandra. Den 14e februari eller 15e, blev de tillsammans fast på internet, då man var omogen och trodde man kunde bli tillsammans utan att ha träffats. De blev tillsammans och den här flickan var så kär så hon gick in på knapp.nu, tog en bild på honom och skapade en knapp med honom. Som hon sedan brukade ha på sig. Efter ett litet tjat på hennes pappa, om att hon skulle få fara dit, hon var femton vårar. Så då sa hennes pappa att du får åka dit. Flickan tog ledigt ifrån skolan och skrev att hon skulle hälsa på en kusin eller hur det var, hon kunde ju inte skriva att hon skulle hälsa på nån hon aldrig träffat, men sedan fick läraren reda på det ändå.

Dagen hon sätter sig på bussen och påbörjar resan, knappt nervös, kliver på tåget i sundsvall, ställer en fråga till en dam, för att hon förstår knappt tågbiljetten, hon har ju aldrig åkt tåg förut. Åker och det går finfint, äter sin macka med rödbetsallad och köttbullar på. Stannar i Gävle och pratar i telefon med en internetvän hon hade då, sedan fortsätter hon sin resa, tåget stannar lite överallt. När det är några minuter kvar av tågresan är hon jättekissnödig och nervös, men hon vågar inte gå på toa för att hon är rädd att hon ska missa när tåget stannar. Nu börjar nervositeten komma fram. När hon kliver ur tåget så sitter han där på parkbänken, exakt likadan som hon hade tänkt sig.

De säger inte så mycket och går och sätter sig i busskuren, för att vänta på bussen, båda två är himla blyga, men nu börjar dom kyssas, dom har aldrig nästan kysst någon förut, det blir mycket dreggel, han biter mig nästan i munnen, när vi kommer in i bussen, sätter vi oss längst bak, fast vi sitter inte så länge, vi börjar hångla liggandes i bussen istället, flickan hör folk som säger "men gud kan dom inte sluta". Sen när de går av, skäms flickan lite. När vi kommer fram till hans hus, så dricker vi ett glas vatten och lägger oss sedan i hans säng och fortsätter hångla, det är ju så spännande, nu när vi äntligen får göra det.

Sedan vid nio tiden, så fikar vi med hans syster och hans pappa, sedan går vi och lägger oss, hela tisdagen spenderas i sängen och på onsdagen kliver vi äntligen upp, går ut på en promenad, där vi stannar upp för att kyssas, sedan promenerar vi och köper pizza. När vi kommer hem så delar vi på en veggiepizza och sedan hånglar dem igen. Den här veckan händer inte så mycket, vi säger inte så mycket till varandra, förutom på söndagnatt då vi börjar prata på en himla massa. Den här helgen var det ju påsk så hans släkt kom dit, det var lite nervöst men gick bra, jag minns hur jag tyckte det var hemskt, då jag inte vågade äta kött, jag vågade inte ens äta janssons, så jag tog jättelite, för han var ju vegetarian och sen när jag kom hem ifrån resan blev jag också vegetarian.

När jag kom hem så såg jag världens sårmun som jag fått, inte konstigt, så mycket som vi hånglade och sugmärken, och sugmärken började jag hata efter det där.

Vi fortsatte prata på och egentligen gjorde han mig inte så glad, då han pratade om att ta livet av sig och det medförde att jag också blev deprimerad eller mer än vad jag redan var.
Sedan en dag kommer det, i maj, han skickar ett mejl på ett community och gör slut, sämsta sättet att göra slut på, han har ångrat sig flera gånger för det här.

Jag slänger alla breven jag fått ifrån honom, jag slänger även pinset på honom och kentpinsen som jag hade fått av honom, dom slängde jag i ån av någon konstig anledning.

Men detta är en sann kärlekshistoria ifrån när jag var femton vårar.

Nu bjuder jag på en bild på hur jag såg ut på den här tiden.



Blåhårig och smal var jag, med ett väldans slitet hår.