Det var tisdagen på Arvikafestivalen, jag träffade en kille jag pratat med på helgon och vi umgicks hela kvällen och min kompis tyckte jag skulle kyssa honom..Vi var väldigt blyga. Men så kysste jag honom och jag minns att han kysstes så bra. Vi umgicks hela natten tills det var dags att sova, han skulle lägga sig. Men så undrade jag, som inte ville sova ensam om han inte kunde sova med mig inatt? Vi gick till mitt tält. Låg och hånglade,smektes, men sen hörde jag någon skrika utanför tältet, det var en tjej jag kände och min kompis pratade. Den här killen sov ju i mitt tält och jag tyckte han var så mysig och varför skulle jag gå ut ur tältet då?  När han vaknade sa vi hejdå. Men jag tog ju aldrig hans nummer..

Det här har jag skrivit om i internetträffar kategorin som jag slutat skriva i nu, har träffat massa fler internetmänniskor sen dess. Men orkar inte skriva om det längre. Borde egentligen rensa och ta bort vissa kategorier och fixa men orkar inte.

Jag och Carro är jättefulla och det är en kille som ritar hjärtan på brösten, han hade antagligen någon fetisch för bröst eller sådär, jag har ångrat mig jättemånga gånger för det här, men jag var ju full och dum. Så jag tog fram mitt bröst så han fick rita ett hjärta på det hahahhahahahahhahahahha. Så jävla knasigt och dumt. Men äsch, är man på fyllan så är man!

Nu är det sommar så nu tycker jag det allt är dags för några utav alla mina sommarminnen! :) Har ju hur många som helst nästan.

Jag var 16 år och hade nyss gått ut första året på gymnasiet, skulle åka på Arvikafestivalen för första gången med Robert och Sanna. Hade vart sjukt nervös i nästan en vecka innan och vi åkte festivalbussen ned dit. Sanna och Robert satt bredvid varandra i bussen. Medan jag satt ensam och när vi kom till Hudiksvall eller om det var Gnarp, satte sig en kille bredvid mig och jag tyckte han var fin,fin, vi var dock jätteblyga han och jag, vi sa ingenting till varann på hela resan ned förutom att jag tänkte att han måste vara 20 år för han drack ju cider haha. Han sa dock en sak till mig, när jag vaknade efter att jag sovit så sa han "har du inte ont i huvudet?". Vadå? Svarade jag. Sen sa han att jag suttit med huvudet emot fönstret och huvudet att åkt fram och tillbaka haha. När vi var framme på Arvikafestivalen, såg jag han några gånger under hela festivalen. Men vi sa ingenting till varandra. Han åkte festivalbussen hem också och vet ni vad? Han satte sig bredvid mig den här gången också, han somnade på min axel och jag somnade på hans. Sen sov jag så länge att jag inte märkte när han klev av, så jag fick aldrig tillfälle att säga hejdå.

Men samma år åkte jag på Urkult och när vi skulle promenera till festivalområdet så såg jag han igen! Då pratade vi med varandra och umgicks under festivalen. Jag hittade hans helgon,fick hans msn och vi tänkte ses igen. Men sen 2008 på Urkult, så tältade vi med varandra, hånglade med varandra och hade det bara allmänt mysigt, var himla gosigt att ha en tältkamrat som man kunde värma sig hos, som man kunde gosa med, hångla med, jag fick cider utav honom också. Satt i hans knä. Det var nog det bästa året på Urkult. Sen tänkte vi träffas igen, han skulle komma på min födelsedag, men det blev inte så, jag tänkte åka dit till honom. Men så blev det aldrig heller och vi var förälskade i varandra ett tag, men det blev aldrig något. Men det är väldigt fina sommarminnen jag har, med den här personen i alla fall.



Här var på torsdagen 2008, vi låg och hånglade här på det hårda golvet haha.


Fina sommarminnen är det bästa! I år hoppas jag det blir fler fina sommarminnen också! :) Kommer flera någon annan dag också!

Alltså jag blev ju en tant eftersom jag hade den där väskan och klänningen samtidigt. Nämen skämtåsido. Jag blev kallad tant hela dagen, så det var därför jag tillslut kände mig som en tant.

Bild från 2009, när vi satt på tåget till Arvika, glada och trötta.



Tanten kunde inte sätta fast tältet och det själv på väskan, så pappa satte fast tältet helt fel så det liksom hängde nedanför väskan.



Liksom såhär. Det blev många skratt och vi kallade mig för byfånen. Men jag var ju bara turist så det gjorde ju ingenting.



Jag var osminkad,trött och knasig på resan ned.



Nämligen en konservburk som jag tog till att sätta fast tältpinnarna, men det var ju faktiskt en bra ide, för det funkade ju bra.



Jag gjorde otroligt fina miner.



Sedan var det dags för att bli full.



Sen var vi väl lite på fyllan och jag flashar min rumpa som ser enormt stor ut där haha och sen ser ni ju Sanna och Carro också. Nu saknar jag festivalis! Eller framförallt sommaren.

Fotografer: Sanna, Robert och jag själv.

Jag hade aldrig kunnat tänka mig att jag skulle söka jobb inom äldreomsorgen. För när jag var mindre och min mamma jobbade inom hemtjänsten tills hon blev sjukskriven. Så berättade hon om allt möjligt för oss, hon nämnde inga namn för det får man inte, då man har tystnadsplikt fast hon gjorde det väl någon gång ändå, för vi hade ju ingen aning vilka de gamla människorna var. Jag minns när jag fick följa med henne på jobbet en dag då jag kanske var fem år och de två gamla tanterna vi besökte, älskade jag från första början, de bjöd mig på fika och tyckte jag var en söt liten flicka. Fast jag minns inte så mycket utav det. Men så sa jag till mamma att jag aldrig skulle kunna jobba i äldreomsorgen. För jag var så himla rädd för att göra sånt där som kanske inte alltid är så roligt att göra om man är nybörjare, duscha, byta blöjor osv. Men så vet jag inte vad som hände mig i våras, jag hörde att de behövde sommarjobbare och tänkte varför inte? Jag trodde verkligen inte jag skulle få jobbet. Men så en dag när jag fick beskedet om att jag hade fått ett halvtidsvikariat på ett ålderdomshem, så blev jag ju glad självklart. För jag var säker på att jag inte skulle få jobbet då det tog sån tid innan jag fick beskedet. Dagen innan jag skulle på inskolningen var jag jättenervös och sov jättedåligt. Så på morgonen var jag så himla trött så jag sjukskrev mig för att jag hade vart ute och rest en massa innan.

Blev arg på mig själv för att jag inte ens kunde ta mig till mitt nya jobb.. Så på tisdagen åkte jag dit och det första jag fick göra efter kvinnan visat mig var att duscha en gubbe och det var ju ingen sak alls. Det var sjukt mycket intryck de första dagarna och jag kände verkligen att jag gör något bra. Gamlingarna blev tacksamma för att jag hjälpte dem och sa att jag var jättesnäll och jag kände verkligen hur givande det var att jobba med människor. Speciellt då man känner att man gör verkligen något bra.

Jag var rädd från början och allt var lite läskigt, men det gick bra och jag fick kämpa när något gick fel, för jag kunde ju inte gå och hämta någon annan, för de hade ju fullt upp med alla andra. En morgon när jag var inne hos en tant och skulle sätta dit en blöja. Hon hade någon konstig, så fattade jag ingenting från början, så jag fick hjälp och sen nästa gång så gick det som en dans. Jag kände verkligen att det gällde att tänka till och komma ihåg allting man skulle göra. Från att koka kaffe till att följa dem på toaletten. Larmet ringde stup i kvarten och jag tänkte vad behöver dem hjälp med nu då? Men jag klarade utav det. Jag trodde inte att jag skulle klara utav stressen som är på ett ålderdomshem. Det jag lärde mig utav det var att jag är en stresstålig människa och skulle kunna jobba på ett fik eller varsomhelst där man måste stressa mycket för att hinna med allting. Nu är det ju jäkligt stor skillnad att jobba på ett fik och ett ålderdomshem men.

Fast en dag när jag följde en tant till toaletten så fick jag verkligen panik. Hon hade diarre och jag visste inte riktigt hur jag skulle hantera det. Hon ställde sig upp hela tiden och jag var panikslagen. Jag hjälpte henne så klart och när jag skulle duscha henne så vet jag inte riktigt vad jag tänkte med. Jag glömde att klä av henne alla kläderna för jag var så panikslagen över vad som hade hänt. Jag var ju bara en nybörjare. Sen så gick jag och bad om hjälp. Då blev en som jag jobbade med, lite arg på mig för att jag hade glömt att ta av henne strumporna eller vad det var. Jag skulle väl inte heller bli så glad. För kläderna blev ju blöta.  Men jag var ju helt panikslagen över det liksom, men det var bara att göra så gott jag kunde och jag svettades som en gnu. Sen en annan hemsk gång, var när jag skulle följa en gubbe till toaletten och han var svag i benen, jag stod så nära jag kunde och hjälpte honom till rullatorn, som stod alldeles framför honom men så bara plötsligt ramlade han och ingen personal fanns nära mig, så jag fick klara upp det hela själv och tillslut så gav jag upp, då hämtade jag en som jobbade med mig på övervåningen. Hon blev inte arg på mig eller så. Men han fick sitta i rullstol sedan eftersom han hade så dåligt balanssinne och dåliga ben.

Men för att just dessa två saker hände, så var det som att chefen var arg på mig för att någon hade ramlat, för att jag blev osäker i den situationen med tanten, men det är väl klart att man får lite panik, något händer första gången och man är lite osäker. Men man gör ju ändå sitt bästa. Så egentligen är jag rätt glad att jag inte jobbar där mer, då vissa såg ned på mig bara för att jag var en vikarie. Som att jag inte skulle kunna göra alla de där sysslorna minst lika bra som alla andra som inte var vikarie. Men jag tycker jag lyckades minst lika bra med alla sysslorna som de andra.

Vissa tanter var arg på en från början, för att jag var ny. Jag var inget att ha, jag kunde ingenting alls tyckte den tanten, hon skrek åt mig och sa elaka ord. Men hon var ju sjuk, men från början så fick någon annan vara med och hjälpa mig när jag skulle hjälpa henne, eller så tog någon annan henne på morgonen eller så. En kväll när jag kom in till henne och skulle hjälpa henne så blev hon jättearg på mig när jag gjorde minsta fel, men ibland kunde hon vara hur snäll som helst. Det skiljer sig rätt mycket på sjuka människor. Man måste tänka också att alla som ligger inne på hemmet, har alla olika slags sjukdomar och vissa är där för att det helt enkelt inte klarar utav att bo hemma längre. Jag tyckte synd om gamlingarna som var helt klara i huvudet men fick ta del utav allt annat och jag insåg att jag aldrig skulle vilja bo på ett ålderdomshem, bara om jag är riktigt gammal och jättesjuk eller så. För de har ju verkligen ingenting att göra, titta på tv och äta mat. Det är väl det dem gör. Dessutom har personalen så mycket att göra och kommunen drar väl in personal för att det ska bli mindre löner att dela ut.

Samtidig så insåg jag vilket jäkla bra jobb alla gör på ålderdomshem och jag trivdes riktigt bra där, för all personal var snäll och trevlig emot mig. Förutom en som ibland klagade på mig om jag hade bäddat sängen för slarvigt och sa till mig att hur kan de ta in vikarier som aldrig jobbat med det här förut? Jag stod och blev förbannad. Sen när jag gjorde något med henne så klagade hon alltid på mig. Hon kunde inte visa hur jag skulle göra istället. Bara för att hon hade jobbat där i kanske 7 år eller så. Medans vissa var hur snälla som helst om man gjorde något litet fel. För man kan ju inte kunna allt när man är nybörjare och aldrig jobbat inom det förut.

Men första gångerna när jag skulle byta blöja och sånt var värst för det luktar ju inte så himla gott. Men det var ju bara att vänja sig med det också. Jag trodde att om jag var duktig och gjorde allt bra så skulle jag få extrajobba där. Men så när jag slutade så sa chefen att de redan hade en massa vikarier och skulle organisera om alla tjänster där. Jag hade kunnat extrajobba där, men jag hade inte kunnat hoppat in varje dag. Då hade jag nog blivit helt slut på. Det kände jag då jag jobbade en hel helg. Jag var helt trött och slut efteråt. Det tråkiga är att de som jobbar inom kommunen och på ålderdomshem eller hemtjänsten får så sjukt dålig lön. Så det är inte klokt. De borde ju få mera som tar hand om andra människor. Det gäller att vara kvick, komma ihåg all deras medicin, ingenting får bli fel, alla sängar ska vara på ett visst vis, man ska springa när det larmas, byta blöjor och duscha dem osv. Det handlar om att ta hand om andra människor helt enkelt.Vilket jag trodde innan att det skulle vara omöjligt för mig att klara av.
Men jag klarade utav det, det var att bita ihop och efter detta sommarjobb så har jag fått nya erfarenheter och tankar om att jobba med gamlingar. För gamlingar är det mysigaste som finns och har så himla mycket att berätta. Jag tror att man ska utmana sig själv lite, genom att testa på alla slags jobb. Än om de verkar lite läskiga i början.

För jag trodde verkligen inte att jag skulle klara utav allt så snabbt och lära mig alla namnen på samma dag. Det trodde jag aldrig. Men jag är duktig på att komma ihåg namn inte lika duktig på att komma ihåg siffror dock.

Nu vet jag att Farmor och Farfar måste läggas in på ålderdomshem snart, för det funkar inte längre och jag vet hur fint personalen kommer behandla dem. Än vart dem än nu hamnar. Men de kommer trivas där hoppas jag i alla fall. För min farmor behöver människor runt omkring sig för annars känner hon sig otrygg. Speciellt nu när hon börjar bli så himla glömsk. Men jag blir ledsen då jag vet att snart kommer de kanske inte finnas längre.
Men för min farfar finns det ingen mening kvar att leva, då han bara får lida hela tiden och inte har något utbyte av livet. Tyvärr så är det sant. Han kan inte gå själv längre, han kan knappt formulera sig, han har fel på njurarna och äter hur mycket medicin som helst. Han hör bra, men farmor hör dåligt och hör inte vad han säger. Så han måste upprepa det flera gånger och tillslut blir han less på henne. Det enda han gör är att ligga i sängen, åka på dialys varannan dag för njurarna och äta och bli tagen hand om utav hemtjänsten. När man blir så sjuk så förstår jag att man nog känner att det inte är någon mening med livet längre. Men han har fått ha ett bra liv och farmor och farfar har haft ett bra liv tillsammans oftast. Men jag blir så rädd då jag tänker att tänk när de dör? För det värsta som finns är när människor som står nära en dör. Men så är livets gång tyvärr.

Jag har lärt mig utav att det här att jag ska njuta utav livet så länge jag är ung,pigg,fräsch och kan klara mig själv. Hur skönt det är att kunna gå på toa själv tex och inte behöva ha någon där som hjälper mig, kunna duscha själv, promenera, resa, göra vad som helst. Jag ska röra på mig mycket och hitta på en massa saker så jag inte blir en gammal skröplig tant. Jag ska äta nyttigt och inte röka som förstör lungorna. Jag är ju ingen rökare heller så det är ju lugnt.

Men nu blev det här ett väldigt långt inlägg. Men jag tycker det är ett viktigt ämne faktiskt, väldigt viktigt ämne. Om gamlingar på ålderdomshem och jag tycker det är fint hur bra de behandlas. Men de är ju bara vanliga gamla människor med alla möjliga sjukdomar. Klart de ska behandlas som vilken människa som helst och när de gör på sig, är det bara att byta på dem som om ingenting hade hänt.

Detta har stärkt mig som människa att  bara jobba på ett hem några veckor, för jag har fått sett allt möjligt och jag har inte blivit lika rädd längre. Jag fick se en dödssjuk kvinna, jag fick göra alla sysslor förutom att ge dem medicin och jag insåg att jag aldrig skulle klara av att ha det som ett heltidsjobb. För jag vill ha ett jobb där jag får träffa nya människor varje dag, göra alla slags möjliga sysslor som inte handlar om precis det som är på ålderdomshem, utvecklas som människa och så.
Därför vore ett fik väldigt passande för mig att jobba på.

De frågade om jag inte skulle utbilda mig till undersköterska och jag sa nej. Man ska ju göra det man drömmer om och jag har redan prövat på ålderdomshem och det var ingenting som jag skulle kunna jobba som alltid. Men jag tycker de som jobbar med det är otroligt starka och fina människor. Som hjälper människor varje dag och då känner man verkligen att man gör någonting bra också.
Men jag skulle gärna sommarjobba där nästa sommar igen om jag får chansen. För att tjäna pengar, för att få prata med de gamla människor och hjälpa dem. Känna att jag gör något bra igen.

Ni som orkar läsa igenom hela den här texten, gör det bra förresten.

Det är Arvikafestivalen och det är första kvällen jag är där. Jag står vid maten och helt plötsligt kommer en kille fram till mig och säger att jag har ett fint hår. Jag säger  tack och vi fortsätter prata en massa om allt möjligt och jag bryr mig inte om alla andra personer som jag känner som kom och störde oss när jag hade världens tillfälle att få hångla upp den här fina killen. För jag hade tjatat om att få hångla sen jag hade fått hångla på studenten. Men i alla fall vi står väl där och pratar och kramas i någon timme. Sen så kysser jag honom och vi börjar hångla. Det pirrar i hela mig och vi fortsätter hångla. Sen dyker Carro upp och jag pratar lite med henne och så. Sen säger hon att hon ska gå och lägga sig och jag säger lite nervöst vill du sova i mitt tält? och tar honom i handen. Hela jag är sjukt pirrig nu och full. När vi kommer in i mitt lilla tält så åker kläderna av och vi har hur mysigt som helst och på morgonen så ligger jag och tittar på honom när han sover och sen säger han vi hörs och jag går och längtar efter honom hela festivalen.

Jag har insett att jag nog har hur många fina sommarminnen som helst. Fast de jag minns mest från den här sommaren som var är de där jättefina minnena och 2 av dom är med en och samma person. Det är rätt fint det.
I år var 3e gången på Arvika och jag fick hångla med någon så himla fin. Så är det verkligen ett minne jag aldrig kommer glömma och jag hoppas att vi ses igen nästa år bara utav en slump eller så. Då ska jag gå fram och säga "det var du som var sådär himmelskt bra på att hångla och hade en gul second hand tröja på dig förra året."

Fniss. Sommarminnen eller minnen av alla dess slag är det bästa man har. Tur att jag har väldigt bra minne när det gäller fina saker åtminstone. Fast i överlag är nog mitt minne väldigt bra då det gäller vissa saker i alla fall :).

Det var studenten. Jag låg i Roberts soffa och smsade med en fin pojke och han skriver helt galna sms och sen bestämmer vi att vi ska mötas nere på stan. Så jag tar cykeln och cyklar, jag är full fortfarande och jag vinglar nog litegrann med cykeln. När vi möts där nere på stan så kramas vi och pratar. Promenerar utan mål egentligen och vi tänkte promenera till Dekarsön, som ligger några mil ifrån Örnsköldsvik. Men vi ger upp och tänker att vi kan väl sova i gräset någonstans. Men det blir nog för kallt tänker vi och tänkte att det är dumt att vi inte har någon sovsäck med oss. Så vi hittar någon gammal barack som luktar illa och jag säger att vi kommer inte rymmas på den här lilla bänken eller vad det är. Men vi lägger oss där och hånglar, pratar och smeker varandra. Jag säger att det här var den bästa studentpresenten man kan få att få hångla med dig. Sen promenerar vi ifrån Järved och jag cyklar hem sex på morgonen och är helt lycklig över att jag äntligen fått hångla med honom.

Det var Urkultdags igen och självklart skulle jag dit. Susanne var där och min kompis Anne som jag hade då var där, Sanna var där, allt var fint. Anne hade en kompis som hade några kompisar. En var en kille som var jättesnygg. Vi började hångla och hånglade överallt med varandra. Hur mycket som helst och det var underbart. Jag kände mig omtyckt och vi sa väl egentligen inte så mycket till varandra. Visst pratade vi. Men det var mest hångelhångel. Det var ju så spännande. När man bara var 16 år och inte hade hunnit hångla så mycket ännu. Han sa att jag var den bästa han hade hånglat med och självklart blev jag glad. Jag ville sova med honom på natten där. Men problemet var att jag hade en syster i mitt tält och då kan man ju inte sova med någon fin kille. När jag skulle åka hem på söndagen, så gick jag in i huset där han sov och smekte hans mysiga hår.

Sen sågs vi i Härnösand på hösten och det var gosigt. Fast han ville ha sex med mig och jag ville inte ligga med honom. Jag var rädd och osäker. Ska man ha sex med någon för första gången ska det verkligen kännas rätt och det gjorde det ett halvår senare med en person som jag höll kär. Den här killen blev jag intresserad utav, men han var inte kär i mig. Så det var bara att förtränga honom. Sen när vi träffades på Urkult ett år senare, så dissade jag honom för då hade jag ju fina Busskompis att gosa med.

Det var att lyftas högt upp i luften av hans starka kram när jag återsåg min lånebror i USA. Det var dikten mitt i natten som var så rätt trots att vi ännu inte kände varandra. Det var för mycket billig öl och rosaluddiga nattklubbsväggar i Berlin. Det var frihet, lustiga balkonger och trötta fötter efter en dag på upptäcktsfärd. Det var att skrattande hoppa i vattenspridaren hos farmor och farfar tillsammans med lilla J. Det var när väderleksrapporten var det enda vi behövde höra. Det var att komma tillbaka fem år senare och bara känna sig hemma hos familjen på Gotland. Det var sol och kyssar och längtan på den gamla picknickfilten, nästan skymda för grannarna. Det var Tori Amos och Ola Magnell. Det var ett rum med heltäckningsmattor, kärleksfullt sorterade böcker och vinflaskor täckta av stelnat stearin. Det var att baka valnötsbröd och sjunga Queen-klassiker alldeles för högt.

Det var när tiden stod stilla och inga regler gällde.

Hennes blogg hittar ni här :http://zettermark.blogg.se/

Ni får fortsätta ge mig fina sommarminnen här: [email protected]. Så himla fint att läsa om tycker jag och för er andra att läsa om hoppas jag!

Det var under perioden sommaren 2008 då det var så fruktansvärt varmt. Jag och min kompis Gabriel var och hälsade på hos Emil i Uppsala för att gå på Europride som skulle hållas det året i Stockholm. Vistelsen blev dock längre än väntat eftersom vi sett fel datum på prideparaden som vi skulle se, så vi fick stanna sisådär en vecka extra.

En dag hade vi varit på stan hela dagen och ätit oss spyfärdiga på Kinamat och det var varmt och svettigt och när vi kom hem var vi helt utslagna. Efter att ha legat rätt så apatiskt i Emils soffa i några timmar mådde vi bättre men var nu riktigt uttråkade. Vi bestämde oss för att gå en promenad för att få upp energin en aning. Klockan var runt sex, sju när vi började gå och det var fortfarande ljust ute och ordentligt varmt. Vi gick ganska långt tills Emil fick idén att svänga av från motorvägen vi gått på, in på en mindre väg.

Det mörknade ganska fort nu, fast det vart förstås aldrig riktigt mörkt. Efter ett tag var vi framme vid 'Lyssnaängen', vilket är en äng som ligger vid en sjö. Det var en helt klar himmel, och nästan fullmåne. Vi bestämde oss för att gå ner till bryggan och känna på vattnet, vilket var lagom varmt och svalkande. Här bestämde vi oss för att ta av oss till underkläderna och hoppa i vattnet. Det gick från att vi bara skulle ta ett snabbt dopp till att vi stannade i vattnet i flera timmar och fjantade oss. Det var helt underbart och definitivt ett av de bästa minnerna jag har från den sommaren.

Vi delade tält, jag fick sitta i hans knä när det inte fanns något att sitta på, vi kramades,stannade och hånglade lite överallt, låg i den mysiga backen och han somnade, han var så söt då, men tillsist blev jag uttråkad så jag väckte honom, vi låg och hånglade på något stenhårt trä, vi hade mysiga nätter i tältet och man slapp frysa, jag irriterade mig på att du borstade tänderna så länge för jag ville gå in i tältet och lägga mig där med dig. Jag bjöd på vårrullar och en dag när jag var borta med Luffy så skickade du sms att du saknade mig, men jag orkade inte supa och var ute på äventyr. När vi sågs på kvällen sen igen blev jag jätteglad och vi kysstes en massa igen. Urkult med en fin busskompis var helt enkelt klart finaste sommarminnet 2008.

Vi har inte setts sen dess men vi ska nog träffas någon gång i höst om han kommer och hälsar på. I såfall känner jag på mig att det kommer bli fint i alla fall.

Det dumma var att vi blev intresserade utav varandra efter Urkult men vi båda var fega, så det blev aldrig någonting. Men någon gång i livet kanske han och jag blir ihop. Vem vet. Om inte annat så var urkult 08, en massa fina minnen som jag bär med mig.

Tyra

Åh, sommarminnen. Mitt finaste sommarminne var när jag var helt sjukt ångestig och sprang runt runt på emmabodafestivalen med svarta mascarakinder och mitt i allt ihop hittade en fin lundapojke. Han var också vilsen så vi var vilsna ihop och kedjerökte i mitt tält och kysstes.

jag minns sommaren när jag var typ... 14, och fick min första kyss. det var en sådan där dimmig liten sommarnatt som luktade gott, och en sådan där liten, fjunig sommarkyss som egentligen var mer som en puss... <3

Mitt bästa sommarminne är från barndomen.
Våra grannar hade en sommar hand om tre sommarhästar från en ridskola.
Varje dag sprang jag dit och red omkring i hagen. Jag hade värsta träningsvärken efter de första dagarna men det hindrade inte mig från att gå dit.
Sommar och sol och hästar = toppen =)

En annan sommar som vuxen var en där den började med att ett kort förhållande tog slut. Jag var helt förstörd och alla planer för sommaren var helt borta naturligtvis.
Men genom det förhållandet så hittade jag två vänner och med dem spenderade jag den sommaren. Jag saknar fortfarande den sommaren. Mycket bad, grillning, surströmmingsätning, nattdopp mm.

 

 

Sassy
Ett av mina bästa minnen från i somras var när jag och en av mina bästa vänner var på Peace & Love. Det kändes som om vi var i en helt annan värld, en sorglös värld där vi bara hade roligt, där det spelades underbar musik, det solen alltid sken och där alla var snälla och vänliga. Vi njöt av tillvaron som om den riktiga världen inte fanns och vi ville aldrig åka från denna värld!

Jag kommer aldrig att glömma när vi hämtade min hund. Jag hade haft sommarlov i två dagar och så skulle vi hämta en söt liten valp. Jag var så himla glad och när jag vaknade på morgonen kändes allt så spännande. Äntligen!! liksom. Vovven är nu 2 år och heter Molle. Han är världens finaste. :)

 

ett fint sommarminne är självklart arvika i somras! det var mys och jag är glad över att jag åkte!

 

Era sommarminnen var så himla fina att läsa om, det gillade jag. Blir fler sådana tävlingar någon gång. Vinnarminnena finns ju i ett annat inlägg :).

Jag kan berätta om ett av alla mina jättefina sommarminnen. Jag har rätt många fina. Men det var i somras. Jag hade vart på fest och smsat med en fin pojke hela kvällen och tjatat om att jag ville hångla med honom. Sen så åker han och hämtar mig. Så jag promenerar i regnet och vi åker iväg i hans bil. Det ösregnar ute och han säger "du ser inte ut att vara klädd för regnet". Väl framme i hans lilla stuga så sitter vi en liten bit ifrån varandra. Jag tittar på honom och vill mest av allt bara hångla upp honom. Men vågar inte. Vi pratar om allt och ingenting. Det är en brasa tänd och vi lyssnar på jättebra musik.

Plötsligt börjar vi hångla och sen går vi in till sovrummet och har det bara myspysigt. Vi somnar inte först vid 5 på morgonen någon gång och när jag vaknar är jag alldeles svettig, så mitt hår är sådär krulligt. Han skjutsar hem mig i hans lilla söta bil och vi kramar om varandra.

Det är ett fint sommarminne från i somras. Jag kommer aldrig glömma det.

jag hade precis tagit studenten från världens jobbigaste gymnasieprogram. jag & linnea var tillsammans. då hade hon fortfarande långt rött hår och en dag låg vi i stadsparken i jönköping och åt jordgubbar. hon hade på sig sin vita klänning med nyckelpigor på och gula strumpbrallor. och hon är lite allergisk mot jordgubbar, men vi åt ändå (för det är ju så gott) så hon nyste ibland. där låg vi, hon på mage och jag på rygg. solen sken för allt vad den orkade och jag var fräknig och förälskad så att det sprängde i hjärtat. vi pussades och pratade och då, då bestämde vi att vi skulle flytta till london i september. september kom och vi flyttade, fortfarande så kära att romeo & julia skulle bleknat i jämförelse. sen tog sommaren slut. men inte minnena.

 

Rebecka

Jag vet inte vilket som är mitt bästa sommarminnne, men bland de bästa är alla de gånger jag och min bästis suttit uppe och pratat bort hela nätterna. De gånger vi upptäckt att vi missat den lilla stunden solen är nere och att det nästan inte är någon idé att försöka somna eftersom det är så ljust ute.

Sommaren för 2 år sedan. Midsommar. Jag och ett gäng av mina bästa vänner tillbringade helgen på en väninnas landställe. Vi satt och hade picknick på gräsmattan runt midsommarstången och alla firade och dansade. Så börjar det ösregna! Alla försvinner utom vi! Vi kurade ihop oss och byggde på något sätt ett nästan tält av picknickmattan och satt alla därunder och gosade och fortsatte att äta vår matsäck! :) Typiskt svensk midsommar att det ska regna! Men vi gjorde det bästa av situationen. Det var så mysigt!

 

Vinnar minnena, ska publicera fler sommarminnen imorgon. För alla var verkligen jättefina! Tack för era fina minnen.