Jag klev upp vid elva, har redan städat en massa så nu har jag tråkigt och har ingenting att göra, ska rasta hundar, skriva ett brev och hitta på lite saker för att fördriva tiden, byta kläder och duscha kanske också.  Men jag kan bjuda på lite gamla bilder så länge! Eftersom jag har tänkt lägga upp bilder från tonåren, eftersom jag är 20 nu, så blir det lite mer gamla bilder nu!

Sitter och drömmer mig bort. Borde gå och lägga mig. Borde bara alltså. Kliver upp alldeles försent på dagarna. Men snart ska jag gå och lägga mig och läsa i alla fall. Vill hångla. Har inte gjort det på 3 månader och nä, det kanske inte är så mycket. Men jag har världens hångelsug och tänk om man bara kunde se någon fin människa och hångla upp den. Det vore ganska fint faktiskt. Jag hoppas jag får hångla lite i sommar i alla fall. Kanske kan hångla upp någon fin människa på Urkult, för hångla är faktiskt det mysigaste som finns. Jag minns inte hur det var innan man aldrig hånglat första gången. Jag minns den där första kyssen, det var vid Sliperiet, med min första pojkvän, den var så kort, så man knappt kände något. Jag minns våra pussar. Hur mycket vi pussades och hur vi var det där blyga paret. Vi vågade bara kyssa varandra på kinden ett tag och jag var 14 år och vi var så små och sköra. Hur du viskade i mina öron att jag var vacker. När jag tog din hand. Vi höll varandra i handen. När jag var på Storsjöyran och du inte var där. När det det där som gjorde så ont hände. När jag ringde till dig. Jag minns alla gånger vi gick på en resturang och åt kycklingsallad. När vi åt mjukglass i Örnparken och jag alltid sölade.

När vi var hemma hos din pappa, där du bodde, vi delade på ett vaniljglass paket och när vi skulle sova var jag världens blygaste tjej och vågade inte byta om eller ta av mig till t-shirt och trosor. Så det hela slutade med att jag sov i alla kläder i stället och du sov i t-shirt och kallingar. Nästa gång jag sov hemma hos dig eller vi sov hos din syster, för vi var hundvakt den helgen. Så vågade jag sova i min sov t-shirt och jag minns hur jag ville smeka dig ömt på dina armar och hur söt du var när du sov. När jag var på Urkult första gången och vi pussades mest hela tiden och skulle våga kyssa varandra, men bara skrattade i stället. Jag vågade inte byta om, för jag var så himla blyg.

När vi var på Nätramarknaden tillsammans, första och enda gången jag var där, jag sjöng Håkan hellström och jag fick höra efteråt att du tyckte det var gulligt och samma kväll hamnade mamma på psyket igen. Jag smsade dig och jag önskade jag var hos dig den kvällen. Istället var jag helt ensam hemma och allting bara gjorde mest ont. Hur jag fick åka på Storsjöyran med min syster och det där hände. Den där killen som var sådär aj emot mig. Som tog på mig, än fast jag inte ville. Som var elak. Men han tog sig ur mitt tält tillslut utan att ha gjort något. Men han försökte men inte lyckades.

Jag minns när vi åt kycklingsallad eller vad vi åt sista gången. Den allra sista gången. Du gav mig presenter och bjöd mig på middag. Det hade nyss vart min födelsedag. Sen veckan efter. Träffades vi på UH och fikade tillsammans, du gjorde slut med mig. Du var bara 14 eller 15 och gjorde slut med mig på världens vettigaste sätt. Öga mot öga. Som ingen annan gjort emot mig och därför så tycker jag fortfarande att du är en bra människa och du är nog det bästa förhållandet jag haft efter de 3 jag har haft efter dig. Den första kärleken glömmer man aldrig. Aldrig.

Medans den 2,3 och 4 kärleken glömmer man ganska lätt.
Fast det var ju med den andra kärleken, den där Markus som jag kysste någon första gången eller hånglade med, men han var ju så självdestruktiv och kanske jag med, han var så konstig och vi hade egentligen ingenting gemensamt och jag drömmer om att mitt nästa förhållande kommer bli bra. Det ska jag se till att det kommer bli. Jag minns hur min pojkvän jag hade andra året på gymnasiet, hur fin han var emot mig, men han hade aldrig tid att träffas och gjorde slut på msn (mooooooooget!) (Kan tilläggas att de andra 2 också gjorde slut på internet, så jäkla moget, haha nej verkligen inte!) och sen berättade han att han ångrade sig efteråt, för jag var så skör, jag var som en diamant som behövde slipas.

Det bästa med mitt senaste inte heller så bra förhållande var att vi gjorde slut ömsesidigt. Det är ju det allra bästa då med förhållanden, om de ska ta slut. Att de slutar ömsesidigt, för då behöver ingen bli ledsen över det. Fast jag har ju vart förälskad också massor utav gånger, men det har ju alla människor vart. Men ibland kan man ångra att man inte vågat berätta det, bara för att man är så rädd för att bli sårad. Fast det är jag ju också. Men jag minns när jag var kär i en klasskamrat på gymnasiet och vi bara inte vågade. Fast sen minns jag också att hon sa sedan att hon inte var bisexuell. Så, det var ju tur att det aldrig blev vi. Fast jag har ju aldrig vart tillsammans med en tjej, så jag vet ju inte heller. Men jag vet att jag kan bli intresserad utav tjejer i alla fall.

Nu är jag bara sådär att jag mest vill hångla med fina pojkar eller vad som helst. Men jag vet ju inte hur man gör.  Ser jag någon snygging, så vågar jag inte. För jag tänker att jag är för ful för dem. Men Christian min vän, säger att jag ska våga, fler säger att jag ska våga, börja prata med dem om jag ser någon. För vem vet? De kanske vill hångla med mig och det är ju bara jag som ser alla fel med mig själv. Det ju bara jag som ser de tjocka axlarna, min mage och mina kärlekshandtag. Ingen annan. Det är bara jag som hittar alla fel på mig själv. Bara jag. Andra säger ju att jag är snygg, fin person och allt sånt där. Så nog borde jag kunna finna någon att hångla med någon gång. Det kan ju inte vara så svårt. Jag har ju lyckats förut.

Jag säger det. Jag är bäst på att skriva utav mig. Orden kommer bara och det blir en massa drabbel. En massa drabbel. Det är vad det blir. Det är det jag har bloggen till att skriva utav mig och en massa annat fint. I morgon ska jag nog på lite loppis, det blir ännu finare, ifall jag hittar något fint. I dag fick jag hem ett linne som var/är finfinfint. Fast det handlar ju inte om barndomen, men resten av texten gör det.

Puss på er fina ni.

Min klänning blev tyvärr missfärgad i tvätten förra året :(.



Jag hade alltid stjärnor under ögonen också. Jag var verkligen en sån där som alla sa till mig att du är poppare! Jag såg ju ut som en också hihi och jag var ganska mycket smalare än nu, men det gör inget. För jag hade ätstörningar då och tyckte bara jag var tjock hela tiden, också när jag vägde 55, än fast min kropp inte var speciellt tjock. Till mina 170 cm centimeter. Nu har jag kurvor istället och försöker gilla det.


Jag hade röda jättefina converse och en hello kitty väska. För jag tyckte om Hello Kitty innan det blev så jävla vanligt och finnas överallt. Här är våran torget häst!



Jag hade jättetuperat hår och många sa att jag hade sockervadd.



Jag hade alldeles för mycket rouge på mig och gjorde den där klassiska popposen.



Jag bar Cheap monday för jag var lite smalare då, men mina kärlekshandtag försvann aldrig när jag gick ned i vikt och jag var lite trasig inuti. Men här är bilder från Hamnfesten 2006. För exakt 4 år sedan. Eller hur jag såg ut då snarare. Min syster blev kallad för emo på den tiden och jag med ibland. För min syster såg helt annorlunda ut då och jag har haft en massa stilar. Men jag har hittat mig själv för längesen och nu känner jag inte samma behov av att färga håret i galna färger längre. Mest för att det sliter så mycket på håret.

Puss.

Du som var barnvakt till oss när vi var små, när vi sov i bäddsoffan, när vi tältade på eran gård. En stroke,flera strokar har du fått och den här var den värsta. Doktorn ringde nyss och sa att hon kommer antagligen inte bli bättre och just nu kan hon inte äta, knappt prata, inte ta medicinen för hon kan inte svälja, hon mår dåligt om någon tar på henne och är himla borta. Trött. Kan inte gå upp ur sängen på sjukhuset och om hon skulle få hjärtstillestånd skulle  de inte göra något, för då kan hon bli ännu sämre, bli hjärndöd eller så.

Tänk att förra veckan var jag hemma hos Farmor och hon var uppe på vinden,bjöd på fika, allt var som vanligt, hon har sagt att hon känt sig väldigt trött och somnat vid köksbordet och i går när hon vaknade, mådde hon dåligt och kände sig konstig. Då sa hemtjänsten att hon fått en stroke. Men hon har ju fått det förut och då har det gått över snabbt och blivit bra igen.

Men den här gången kommer det nog inte bli bra igen. Doktorn var väldigt osäker på att det kommer bli något bättre. Då det inte hänt något sen igår och kan hon inte ta sin medicin så dör hon ju. Det känns så konstigt och ledsamt, min fina farmor som tagit hand om mig när jag var liten, som jag har känt sen jag föddes och nu plötsligt har hon gått och blivit såhär dålig. Det känns overkligt och nu när jag skriver detta, så börjar jag gråta. För som min mamma sa, som är undersköterska, så när hon varken kan äta,dricka eller ta medicinen, om det inte blir bättre i morgon eller när som helst. Så kan hon ju somna in den här veckan. Det är ingen som vet, hur länge hon kommer överleva.

Eller så är hon seg och överlever det här. Men får hon inte i sig någon mat, dricka eller medicin på flera dagar, så kommer hon ju inte överleva. Men det är bara hålla tummarna. Som tur är så får hon dropp och kanske någon medicin genom det och när pappa och mamma var där, kunde han mata henne med lite sockerdricka på sked i alla fall. Fast det är inte bara det att hon inte kan äta, hon har ont i huvudet och ryggen också, men ingen vet ju hur länge det kommer gå, ifall hon blir bättre, hennes ena arm är helt avdomnad och går inte att röra och benen går knappt att röra heller. Som pappa och mamma tror, så kommer hon inte leva länge till. Lever man bara på dropp, så lever man nog inte så länge tror jag. Fast det svåraste är ju att berätta för farfar, hur allvarligt det verkligen är.

Fast jag hoppas att hon kommer bli bättre såklart och skulle Farmor dö nu, så kommer min Farfar vara tvungen att flytta till ålderdomshem eller kanske somna in han också? eftersom det brukar vara så och han är redan så himla svag.

Men jag håller tummarna för att min Farmor kommer bli bättre. Men det är som sagt ingen som vet och ringer läkaren hem, så är det allvarligt.

Men nu är det bara hoppas på det bästa.
Jag önskar jag kunde göra någonting, men det finns tyvärr ingenting  jag kan göra. Igår var jag deppig för allt möjligt, lägger upp det inlägget sen. Men sånt här det är bara helt overkligt, när en gammal människa, som var pigg förra veckan, bara plötsligt blir såhär dålig. Fast det är ju livets gång, tyvärr. När sånt här händer. Tänker jag att jag ska ta vara på alla livets dagar, göra något utav livet och bara ha det fint. Njuta utav livet och ta vara på dagarna.

Har du aldrig utsatts för detta jävliga som kallas mobbning eller blivit retad någon gång. Så vet du inte vad det är. I flera år blev jag retad och mobbad utan att något ens hände. Jag mådde bara sämre och sämre. Tog åt mig utav vad saker sa. Föll ännu mera. Hade självmordstankar när jag var 13-14 år för jag trodde ingen tyckte om mig och kände mig värdelös och fulast. När jag var tio år visste jag aldrig den där höstdagen att den här lunchrasten skulle jag bli retad. Den här lunchrasten skulle bli ett helvete. Det visste inte Lisa som var 10 år. Det visste ingen. Jag stod där på skolgården och plötsligt kommer några människor som var mina vänner trodde jag. Ställer sig runt mig och säger såna elaka saker som jag aldrig har hört förut. Jag fattar inte vad som händer. Jag går därifrån och storgråter på skolgården.Sen fick jag höra efteråt att det var en person som fick med alla andra, dom ville egentligen inte göra mig illa. Men sen så hände inte så mycket mer när jag var 10 år. Jag blev inte retad mer.

Men något jag inte visste var att i femman och sexan skulle folk vara elaka mot mig, i min nya klass. Det var killar som retade mig för att jag var äcklig i håret. De kallade mig för mjäll-Lisa och mobbade mig bara för att jag var äcklig i håret. Jag hade eksem i mitt hår. Jag har en sjukdom som heter Psoriasis som en hudsjukdom som jag gärna inte pratar om eller säger om till någon annan. För den här sjukdomen har gjort att jag inte gillar min kropp speciellt inte på vintern då de kommer tillbaka. Men jag har lärt mig att leva med min sjukdom. Jag har haft den så länge nu. Så den är en del utav mig. Dessutom var det mycket värre förut. Jag kan trösta mig med att varje sommar när solen dyker upp att de försvinner då. Men i alla fall en gång i sexan, så står jag i kapprummet och en kille håller för dörren, ytterdörren och påstår att det är jag som håller för dörren så inte läraren kommer in. Sen när läraren kommer in i rummet. Så får jag skäll för något jag inte alls har gjort. Men vad skulle jag säga? Hon hade inte fattat att det inte var jag. Jag skulle aldrig göra något elakt. Det var mest en kille som brukade reta mig i sexan för allt möjligt och jag förstod inte vad som hände.

I sjuan blev det likadant det var idioter som inte kunde låta mig vara i fred. Aldrig att jag skulle få vara i fred. Så en dag plötsligt i sjuan detta glömmer jag aldrig. Det hela är så sjukt. Så det går inte att förklara. Jag kommer aldrig fatta det. Att det har hänt. Jag stod där inne i det där rummet, där vi hade våra skåp och en kille kallade mig för hora? Hora jag? Jag som inte ens hade haft någon pojkvän. Aldrig pussat någon kille. Hur skulle jag kunna vara hora? Han drog ned sina byxor och sa elaka saker till mig. Jag och mina vänner på den tiden. Pratade om det här. Vi förstod ingenting. Det var även på den här tiden när jag var 13 allt var rätt så jobbigt faktiskt. Livet började bli jobbigare och jobbigare. Jag började bli deppigare och deppigare. Varje gång jag gick ut utanför klassrummet fick jag höra när människor sa "LISA,LISA,LISA,LISA,LISA" till mig. Alltså, att säga Lisa är väl inte elakt egentligen. Men sättet dem sa det på. Gjorde mig galen. De hånade mig. En gång blev jag så förbannad när en kille sa något elakt till mig så jag knuffade in honom i väggen och kände mig jävligt stark faktiskt. Sen blev det åttan, mobbningen fortsatte och ingen märkte hur dåligt jag mådde. När jag började gå ner mer och mer i vikt så sa ingen till mig. Ingen alls. Jag fortsatte såklart med att gå ned i vikt. Var ju så jävla ful och tjock så jag skulle bara gå ned ännu mer. Blev allt smalare och smalare. Gick ned mer och mer. Ingen brydde sig fortfarande om det. Men så plötsligt en dag så träffade jag en pojkvän bara helt plötsligt. Han fick mig att må bra. Han fick mig att känna att jag var bra.

En gång även när jag var 13 en sommar så när vi var och badade, jag och några vänner. Så skrek någon att jag var tjock. Det var nog då mina ätstörningar började ta fart. Men fortsättning. Allting var bra. Sen plötsligt dumpade ju min första pojkvän mig.  Så hela jag gick itu igen. För min mamma var ju sjuk då. Men nu skulle jag tala om mobbning och ska börja prata om det igen.

Jag började nian. Jag tänkte att allt skulle vara lugnt nu. Det gick inte ens en dag eller någon dag kanske tills någon var elak igen. Det var ju mitt hår de började mobba mig för nu. När jag började färga håret i alla olika konstiga färger och förändrade min stil igen, jag hade ju inte hittat vem jag var och hur jag ville se ut. Så jag prövade på allt möjligt just då i 9:an. Allt blev ett helvete och på kvällarna låg jag med ångest för att behöva gå till skolan varje dag. Ingen i familjen visste om det. Jag ville inte berätta om det för någon. Jag var ju den där glada tjejen som inte alls mådde dåligt. Jag höll tyst om allting. Mina föräldrar fick inte veta någonting, jag pratade inte med mina systrar alls om att jag blev mobbad för jag visste att de mådde dåligt också. Allt var ett kaos i familjen men vi alla höll tyst om det. Fast jag visste att Sanna mådde dåligt och pappa mådde dåligt, vi alla mådde dåligt. Det blev ett enda kaos. Så alla höll tyst. Mamma fick komma hem från sjukhuset. Jag vill inte säga psyket. För jag hatar det ordet. Jag tycker fortfarande det är läskigt att min mamma har legat där. Men det är det inte alls det. Hon låg där för att hon var sjuk och behövde hjälp och vi kunde inte hjälpa henne och det var ingen som förstod mig. Det var INGEN som visste att min mamma låg inne på psyket för andra gången. Ingen alls. Min pojkvän som jag hade hela sommaren då hon låg inne för andra gången. Han förstod mig inte heller. Han sa bara att hon kommer bli bra.

Den dagen när hon åkte in igen, var jag helt ensam hemma för jag hade ingen att umgås med, pappa var på psyket hela natten eller i flera timmar, mina systrar var hos kompisar, jag smsade min pojkvän i frustration och var jätteledsen. Jag önskar att han hade kunnat sovit med mig den natten. Jag satt helt och förstod ingenting. Jag har insett såhär efteråt att jag är en jävligt stark människa. Jag hade mina själ till att må dåligt. Jag har alltid haft det. Så är det bara. Men att skriva om min mamma här nu. Det gör så jävla ont och jag vill bara grina just nu. Ni kan inte tänka er hur det var för mig att ha en mamma som var så konstig, hon var ju inte som alla andra mammor. Men det är tur att det finns antidepressiva för dem som verkligen behöver det och jag vet inte hur många gånger jag har vart arg på den där jävla läkaren som sa att hon skulle trappa ned på medicinen. Sen den läkaren gjorde det jävla misstaget, så fick hon mycket högre dos och tack och lov, så tar hon sin medicin alltid. För hon vill inte må sådär igen och pappa och jag, vi påminner henne varje dag om att hon ska ta medicinen än om har gjort det. Så ibland blir hon irriterad för att vi tjatar så. Men hon vet inte hur hon var själv. Hon minns det inte. Hon var inte min vanliga mamma, hon var någon annan, hon var helt förbytt. Läkarna förstod aldrig heller vad det var egentligen som hade hänt med henne. Men hon blev frisk och det är huvudsaken.

Vad mycket tjat det blev om min mamma, men jag pratar aldrig om det här. Det är något som sitter så djupt inuti mig. Så när jag väl pratar om det med någon. De enda jag pratat om det hela med är mina två ex och jag lär säkert göra det med pojken i Göteborg också. För att det är så jävla skönt att bara prata om det och grina. Jag behöver det. Det har gjort mig lättare för mig att inte tänka på det. Mina systrar var ju flera år äldre än mig. Jag var ju bara 13 år första gången hon blev sjuk. Jag var ju så liten. Mina systrar har nog inte tänkt på det här lika mycket alls som jag när hon var sjuk. Jag vet inte. Vi pratar aldrig om när hon var sjuk och varför ska vi göra det? Vi alla vet hur jobbigt hela familjen hade det just då på den tiden.

Men som sagt det var mobbning jag skulle skriva om. Fastnade lite. Snöade in mig på det där. Mobbningen fortsatte hela jävla nian och jag fortsatte att köra min egen stil och sket i vad andra sa. Blev kär igen. Mådde ännu sämre. För han var en jävel som drog ned mig ännu djupare. HAN visste hur dåligt jag mådde men ändå sa han saker som fick mig att må dåligare. När jag kom tillbaka från resan i skolan igen. Så hade någon jävel eller jävel och jävel. Linnea är en fin människa. Jag vill inte klandra henne för det. Men det hela gjorde allt värre. Ibland tänker jag faktiskt. Tänk om någon gammal klasskamrat läser min blogg? Jag vet att Emilia fina Emilia gör det. Så ett allmänt meddelande till Emilia för jag är desperat, för vi skulle ta en fika vid jul. Om du LÄSER detta så kan du väl skicka ett mejl till mig så kan vi höras utav mer [email protected].

Som sagt när jag kom tillbaka från resan hade allt fått reda på att jag hade vart hos en pojke och alla var dryga och ville veta detaljer. Usch, så jobbigt det var. Jag var kär och ville nog mest hålla det för mig själv faktiskt. Jag sa till lärare om att jag blev mobbad. Att det var folk som var elaka mot mig. Men fortfarande hände ingenting.

Jag drömde om att det skulle bli bättre i gymnasiet. Det blev bättre i gymnasiet. Jag blev inte mobbad alls. Jag fick gå som jag ville utan någon brydde sig. Men jag kände mig ständigt utanför i hela 2an och 3an för jag var inte ett dugg lik någon annan i klassen. Vi hade inte samma intressen eller någonting. Jag hade ingenting att tillföra någon diskussion. Men jag ville inte vara ensam, så jag var med dem ändå. Tillslut så blev allt alldeles för mycket för mig och jag gick in i en djup depression och grät hela dagarna. Det var den värsta tiden i mitt liv än så länge. Pressen blev alldeles för hård för mig och jag var så rädd för allting. Jag var så himla sjuk i själen och trodde det värsta om alla. Vågade knappt visa mig ute. För jag var så rädd, så rädd. Men så när jag hade vart på studenten och vaknade upp dagen efter. Kände jag nog mest en stor lättnad. Allt var över. Jag slapp vantrivas längre. Jag slapp känna alla dom där känslorna.

Det jag mest ville säga med det här sjukt långa inlägget var att. Ni som blir mobbade. Snälla ni. Låt er inte bli nedtryckta. Låt er inte få känna er värdelösa. Dåliga. Fula. Äckliga. För de är ni inte. Ni är helt underbara. För de är oftast de finaste människorna som blir mobbade. Läste på Fina Daniels blogg som är homosexuell att han har också blivit mobbad. Blev så ledsen och tänkte ännu en fin människa som blivit det. Men jag vet såhär i efterhand att man blir starkare av allting man gått igenom. Jag kan hjälpa andra människor som mår dåligt. För jag hart självmordstankar. Jag har skadat mig själv. Jag har mått sjukt dåligt så många gånger. Så jag kan hjälpa andra och vill finnas till för alla som mår dåligt. Men det är så sjukt att mobbning förekommer fortfarande. Det är ju det jävligaste och hårdaste en människa kan råka utför i skolan. Man blir så rädd och man låter sig själv tryckas ned utav det och jag måste säga. Att om jag inte blivit mobbad. Kanske jag inte hade haft självmordstankar. För jag mådde verkligen dåligt utav att bli retad ständigt. Det tog liksom aldrig slut. Jag kände samma där. När jag gick ut nian. Bara en stor jävla lättnad. Nu var ju allt över. Nu skulle jag slippa gå till skolan varje dag och vara rädd. Jag skulle slippa sitta i mitt rum alldeles för ofta och skada min redan trasiga kropp. Skada den genom att göra den illa på ett fysiskt sätt. Sen att jag blev dumpad ständigt gjorde ju inte det hela bättre. Den tredje gången jag vågade mig på kärlek igen. Blev jag dumpad igen.

Nu är jag förälskad. Men jag känner att jag vågar den här gången. Jag är så hel i mig själv nu så om jag skulle bli det igen. Så är jag beredd på det. Jag vill inte behöva känna så. Men så känner jag. Men jag vet att han den där fina pojken. Skulle göra allt för att få det att hålla. För jag känner det på mig. Han och jag har haft det så svårt i uppväxten båda två. Han blev mobbad han med. Vi är lika på så många sätt och vis. Han tycker jag är världens finaste tjej och han ja han är helt enkelt bäst eller något sånt. Han säger även att han skulle hälsa på mig. Att om vi blev tillsammans skulle han bjuda mig på en resa till paris för att det skulle betyda så mycket för mig. Ja. Det skulle det verkligen mina kära. Jag sa även till honom att jag ska skicka ett julklappsbrev och då sa han att det är det finaste han kan få. För att det kommer just ifrån mig. Om jag får vara ärlig. Så har ingen annan människa. Vart såhär emot mig någonsin och det får mig att känna mig så jävla fin och lycklig. Jag har aldrig hört någon säga såna där ord. Jag har aldrig träffat någon som är så sjukt lik mig. Som jag kan öppna mig med och säga helt sjuka saker och knäppa saker. Men han bara tycker det är charmigt. Det är det som gör mig så jävla lycklig och eftersom han har blivit dumpad gång på gång eller senast var den fittan otrogen. Ursäkta för språket. Men jag hatar folk som kan göra något sånt.

Direkt efter jag hade ändrat min civilstatus på helgon haha. Helgon. Men jaja, så gick han direkt in och ändrade. Jag fattar inte. Är jag värd att bli behandlad så här fint? Det känns så overkligt. Han läser min blogg och när jag skriver om honom så skickar han sms och skriver något fint. Han har inte ens gratis sms men han skiter i det och svarar varje gång jag smsar. Det känns så jäääääävla fint. Den där lördagen i januari kommer bli så fantastisk underbar så jag kan inte fatta det. Det känns helt fantastiskt. Det känns overkligt. Jag har aldrig vart såhär förälskad. Eller jag har nog vart det. Men jag mindes inte hur det skulle kännas.

Men nu måste jag faktiskt gå och försöka sova igen. Men det är så jäkla svårt då man inte kan tänka på något annat och vi kan prata hur mycket och länge som helst. Jag kommer aldrig fatta det här och han säger att jag är den finaste i världen och det känns så jävla äkta. Jag vet att han inte skulle ljuga. Jag har magkänslor. Jag är en människa som känner saker på mig och känns det bra så blir det oftast jävligt bra också. Bara så ni vet.

AHHH. OKEJ GE MIG JANUARI NU. MEN SNART SÅ. I MITTEN PÅ JANUARI SÅ KAN NI JU HÅLLA TUMMARNA ELLER VAFAN SOM HELST. FNISS.

Jag vågar inte hoppas för mycket. Jag vill mest bara gosa med honom. Jag vill bara hoppas att allt kommer bli bra när vi ses. Men det vet jag. Det kommer bli den lyckligaste dagen. Jag vet att jag skriver såhär utan att ens träffat honom. Men det känns som han och jag har känt varandra i hundra år. För vi har pratat så mycket och vi lessnar aldrig heller. Inte jag i alla fall.

Ps. Nu måste jag gå och försöka sova verkligen igen. Men jag orkar inte haha.

Kan inte sluta skriva när jag väl börjat skriva. Ni behöver inte alls läsa hela inlägget. Men jag tycker mobbning är ett sjukt viktigt ämne. Jag ville dela med mig utav mina erfarenheter och blir ni mobbade där ute någon som läser. Så trösta er med att jag vet precis hur det känns. Ni får mejla mig då eller vad som helst. Jag vill hjälpa till. För jag vet precis hur det känns.

Påtal om ätstörningar. Om någon idiot skulle fråga hur mycket jag gick ned, eller att det inte syns. Då vet ni att jag inte kommer svara. Eller hur jag gjorde. För man är bra som man är. Så är det och jag gick ned alldeles för mycket på för kort tid. Jag fattade liksom aldrig att jag var smal. Men nu idag så trivs jag med min kropp och tänker inte gå ned i vikt. För man är som sagt bra som man är.

MEN VET NI VAD JAG MÅSTE GÖRA NU? Jag ska gå ut på tomten bara med hunden nu så hon får kissa. Måste klä på mig som en dåre. För att gå ut i typ jättekort stund. För det är 24 minusgrader här. Ibland gillar jag inte att bo i Örnsköldsvik. Verkligen inte.

Inlägget hamnade i kategorin barndomen förresten för att det handlar ju en massa om min barndom.

Puss på er. Nu ska jag ut och frysa lite. Sen ska jag sova när jag är tillräckligt nedkyld. Haha. Nä. Men jag måste ju liksom klä på mig massor. Bara för att hon ska få kissa. Ibland är det jobbigt att ha hund.

Godnatt. Nu ska jag sova i fem timmar efter hundkissningen då.

Det är faktiskt sjukt jobbigt att inte kunna somna ibland.. Klagar lite.

Tjarå. NI ÄR BÄST! :)

PS: OM DET ÄR EN MASSA STAVFEL ELLER VAD SOM HELST PÅPEKA DET DÅ TACK!

SKA LÄSA IGENOM HELA LÅNGA INLÄGGET EFTER JAG SOVIT LITE. NU GÖR HUVUDET ONT OCH JAG ÄR SNURRIG SOM VANLIGT NÄR JAG VART UPPE FÖR LÄNGE ELLER SOVIT FÖR LITE.

Finaste Rebecka gjorde ett inlägg om hur hon såg ut i yngre tonåren och då tänkte jag visa er också hur jag såg ut när jag var yngre!

Jag var mest deppig och livet var rätt svårt, men jag blev kär och trodde att det skulle hålla längre än 4 månader den här gången men inte direkt. Jag färgade håret i olika färger hela tiden och lyssnade på en massa pop musik. Som Marit Bergman och annat fint. Samma musik som jag lyssnar på nu, fast nu har jag nog ännu bättre musiksmak. Fniss. Jag hade en massa färgglada kläder alltid. Hade bantat ned mig eller bantat och bantat, ätstörningar hade jag, så jag vägde mycket mindre än vad man ska väga då man är 170 lång, men sen gick jag upp några kilon. Fast det spelar ingen roll nu. För jag är bra som jag är, än fast jag skulle vilja ha smalare ben och inga kärlekshandtag. Men det gör ingenting ändå, för jag gillar min kropp rätt ofta ändå. När jag inte hittar fel på den. Det var även på den här tiden jag aldrig ville gå utan strumpbyxor för jag hatade mina fula ben så mycket. Men nu har jag lärt mig att gå barbent på sommaren och gillar det!





Det syns ju att jag var 4 år yngre här och jag hade garn i håret och blev mobbad i skolan över att jag stack ut. Bara för att jag var den enda i skolan som inte såg ut som alla andra, så blev jag rätt mobbad, men jag sket i det och fortsatte se ut som jag ville.







Jag kallades för Majs och hade sockervaddshår på Urkult och jag hånglade med en flicka för första gången och det var så himla fint. (det var innan jag upptäckte att jag var bisexuell.)



Haha, jag gillade att tupera håret helt klart.



Jag hade extensions och var lite busig inne på Åhlens.


Det var mitt år som femton. Började gymnasiet på teater också och trivdes jättebra och blev inte mobbad längre för hur jag såg ut, för det fanns hur många som helst som hade egen stil.

När jag var liten så skaffade vi ett marsvin tills oss var. Vi hade tre marsvin var. De på djuraffären sa att de var tre killar men de var 2 flickor och en pojke, så det blev barn en dag, så Smulan som var pojken fick vi kastrera. Jag var ungefär tio år när vi skaffade dem och de levde i 3 år tror jag. Mitt marsvin hette Vitnos efter en bok som jag gillade när jag var liten, Sannas hette Lurvis tror jag eller något liknande. Den var lurvig och gosig medans min var helvit och Smulan han var lite brun och vit. Deras små ungar var jättesöta och det roligaste minnet jag har med ungarna, är när jag vaknar en morgon klockan 6 och hör att de är något som låter på mitt golv. Då har alla ungarna smitit ur buren, så himla små var dem. Så jag väckte min syster och vi fångade in dom till buren igen, hehe. Vi sålde alla ungar till en djuraffär inne i stan som fanns då och tjänade en liten,liten slant.

Våra marsin var dundersöta och lata, när de var ute på tomten brukade de bara mest gå runt lite lugnt och vi hade dem i sele haha, men det gick inte så bra att gå med dem i sele, haha. Morfar byggde en bur åt dem som de brukade vara i på somrarna. När man skulle klippa klorna på dem, så blev de sura och en gång eller några gånger bet Vitnos mig i bröstet och det gjorde minst sagt ont.

De var gosiga att gosa med och brukade låta och pipa så himla mysigt. Fast det var mest min syster Elin som brukade gosa med dem och byta i buren. För hon trodde inte att vi kunde det. Haha. Dessutom var hon ju äldst också. Jag var ju bara 10 år när vi skaffade dem tror jag. De sista dagarna med Vitnos var inte så roliga, jag badade henne och brydde sig inte och sen en dag när jag vaknade på morgonen, så berättade pappa att hon var död. Jag blev så himla ledsen och ville inte riktigt förstå det. Jag satt och såg på barnprogram eller jag satt och såg på Dr mugg som gick på tv då haha. Mitt marsvin dog 2001 eller 2000, så när vi skaffade marsvinet kanske jag var ännu mindre 7 eller 8 kanske. Minns inte riktigt. Men det var mitt första djur och vissa tyckte våra marsvin såg ut som råttor. Men det tyckte inte jag.

Smulan och Lurvis dog samma år. Smulan dog bara några dagar efter Lurvis, det var kanske bara någon dag efter varandra. Han blev helt enkelt för ensam. Det läskigaste med Lurvis var att hon blev bara smalare och smalare på rätt kort tid, innan hon dog.

Tyvärr har jag ingen bild på marsvinen som vi hade, för då hade jag ingen digitalkamera, då var inte de så himla vanligt, då det var flera år sedan.

När jag var mindre, sisådär tolv år, så tjatade jag alltid om en hund, jag ville så himla gärna ha en hund. Tittade jämt i hundböcker och det var några raser jag gärna ville ha, en Collie,Golden Retriver, Labrador eller en Softcoated wheten terrier. Sen en dag när jag var 13 år så helt plötsligt ringer en kvinna från hundskolan i Sollefteå och säger att det finns en hund som behöver ett nytt hem som ska vara avelstik. Så en dag i Januari åker vi till Gullänget och tittar på hunden och tar med oss hem henne direkt. Hon var urgullig men lite blyg och följde efter en  hela tiden och när jag skulle äta mat den dagen, så ville jag knappt det. Jag ville bara gosa med Zoya hela tiden. Hon var även rädd för barn och små hundar. Så jag tror att i hennes förra hem i Göteborg och i Sollefteå, så var det någon som var elak emot henne. Men nu gillar hon små barn och små hundar. Sen blev Zoya med valpar och blev jättetjock. Vi åkte och hälsade på valparna och de var urgulliga. Sen gick det ett tag efter hon hade fått komma hem igen från hundskolan. Då blev hon dålig och gick upp en massa i vikt.

Det visade sig att hon fått fel på köldkörteln. Så vi fick henne och hon behövde inte ta några fler valpar. Eller hon kunde ju inte då hon var sjuk. I dag är hon sju år och världens finaste hund. Som jag älskar. Hon är den sötaste hunden i världen och den dagen hon går bort kommer det minst sagt kännas. Vill inte tänka tanken att hon en dag inte kommer finnas längre.

Hon älskar att bära skor i munnen och slicka en i ansiktet eller i örat. Jag la mig alltid på golvet när jag var mindre och lät henne slicka mig i ansiktet och i öronen, så allt är mitt fel haha. Hon blir även lika förvånad varje gång hon släpper en fis och går iväg, haha det är alltid lika roligt att se. När någon kommer och hälsar på eller när man kommer hem, blir hon jätteglad och viftar på rumpan. Eller vispar med svansen, vispar grädde med svansen som en gubbe sa en gång, fniss. Hon är världens goaste hund och finaste.



När man är ledsen och deppig så kommer hon upp till en och vill kramas eller ligga nära en. Det är så mysigt och fint.

Ofta när jag ligger i soffan så ska hon alltid ligga nära en eller ha huvudet på mina ben.



Jag brukar pussa på hennes nos också än fast jag vet att hon kan ha ätit massa äckligt. Men jag bryr mig inte om det och hon kommer och vill ha gos då och då. Då får man allt ställa upp!

Ibland är hon på bushumör och springer fram och tillbaka i huset det är roligt att se haha och leka med henne förstås. Vi brukar promenera lite överallt och hon älskar att vara lös för då får hon kuta fritt och äta blåbär är smarrigt. Fast majs är en stor favorit också. Fast egentligen gillar hon ju all mat, så hon är inte så kräsen med det. Fast inte riktigt allt, nu gillar hon inte bananer längre eller gurka. Men förut var det minsann gott. Hon blir hur glad som helst då hon får ett stort ben att gnaga på, fast det goda gnager hon bort på noll tid. Sen är det inte roligt längre. Så då gnager Ally på det istället.

Puss på dig finaste hundvän <3.

Pelle önskade något random ur min barndom och jag kom på att jag kan ju faktiskt göra en kategori där jag berättar om olika ting ur min barndom. Har tänkt lite ikväll vad jag ska berätta om, kommit på några ting. Men en sak som är rätt rolig kan jag berätta om ikväll.

En gång när jag var sisådär 12 år kanske stod jag inne på mitt rum och tittade på mig själv i spegeln och tittade på mina bröst och sa men "Väx bröst för fan" Eller något i den stilen. Fast mina bröst har inte växt så mycket sen dess. Men i alla fall när jag var yngre var jag alltid avundsjuk på min syster att hon hade större bröst än mig och jag ville alltid ha större bröst. Men nu gillar jag mina små bröst. En stor fördel är ju att man slipper använda bh. Det är ju inte direkt så att mina bröst hoppar när jag går. Haha. Medans min syster alltid var arg på mig för att jag var mycket längre än henne. Men nu bryr hon sig inte så mycket om det i alla fall och jag bryr mig inte om att hon har större bröst än mig. För jag är nöjd med mina bröst. Aldrig i livet att jag skulle vilja göra dem större. Då de är bra som de är.

Nästa inlägg kommer att handla om hundar tror jag! :)