Jag hade ingen tanke på kärlek och plötsligt där i mars när jag inte ens hade tänkt gå på krogen, så dök han upp, eller jag var full och ville prata med människor och nina stod ute och rökte och där stod han, vi pratade i flera timmar och sen slutade det med att vi hånglade där ute på harrys och sen följde han med mig hem och vi hånglade i soffan till fem på morgonen. Vi skulle ta en promenad och jag var så nervös för att vi inte skulle ha något att prata om, men vi hade massor att prata om, han kom hit och vi hade en myskväll och hamnade i soffan till två på natten, sen var det fest och han var här.

 

Det fortsatte med att han hamnade här varje helg och jag är riktigt kär för första gången på några år och har ÄNTLIGEN träffat en fin kille, en kille som bryr sig om mig, en kille som man kan prata om allting med och på midsommar la vi ut på facebook att vi är ett par, haha efter alla hade tjatat om det. Jag kan mysa med honom i timmar och tiden går så fort med honom. Jag har inga förhoppingar, utan hoppas att detta fina ska få vara ett tag. För jag har nog aldrig träffat nån sån här bra kille som jag trivs så bra med, som jag saknar fort efter han har gått ut ur min lägenhetsdörr och som gillar att kramas lika mycket som jag , om inte mer och på lördag  ska jag träffa hans mamma och syster för första gången på lördag och äta smarrig middag.

 

Ibland blir jag bara så rädd för att han ska dumpa mig eller att det hela ska ta slut, det är det som är det jobbiga med kärlek att man kan bli sårad, men samtidigt man ska leva i nuet och bara ta dagarna som de kommer och inte vara så jävla rädd jämt.