Sitter och drömmer mig bort. Borde gå och lägga mig. Borde bara alltså. Kliver upp alldeles försent på dagarna. Men snart ska jag gå och lägga mig och läsa i alla fall. Vill hångla. Har inte gjort det på 3 månader och nä, det kanske inte är så mycket. Men jag har världens hångelsug och tänk om man bara kunde se någon fin människa och hångla upp den. Det vore ganska fint faktiskt. Jag hoppas jag får hångla lite i sommar i alla fall. Kanske kan hångla upp någon fin människa på Urkult, för hångla är faktiskt det mysigaste som finns. Jag minns inte hur det var innan man aldrig hånglat första gången. Jag minns den där första kyssen, det var vid Sliperiet, med min första pojkvän, den var så kort, så man knappt kände något. Jag minns våra pussar. Hur mycket vi pussades och hur vi var det där blyga paret. Vi vågade bara kyssa varandra på kinden ett tag och jag var 14 år och vi var så små och sköra. Hur du viskade i mina öron att jag var vacker. När jag tog din hand. Vi höll varandra i handen. När jag var på Storsjöyran och du inte var där. När det det där som gjorde så ont hände. När jag ringde till dig. Jag minns alla gånger vi gick på en resturang och åt kycklingsallad. När vi åt mjukglass i Örnparken och jag alltid sölade.

När vi var hemma hos din pappa, där du bodde, vi delade på ett vaniljglass paket och när vi skulle sova var jag världens blygaste tjej och vågade inte byta om eller ta av mig till t-shirt och trosor. Så det hela slutade med att jag sov i alla kläder i stället och du sov i t-shirt och kallingar. Nästa gång jag sov hemma hos dig eller vi sov hos din syster, för vi var hundvakt den helgen. Så vågade jag sova i min sov t-shirt och jag minns hur jag ville smeka dig ömt på dina armar och hur söt du var när du sov. När jag var på Urkult första gången och vi pussades mest hela tiden och skulle våga kyssa varandra, men bara skrattade i stället. Jag vågade inte byta om, för jag var så himla blyg.

När vi var på Nätramarknaden tillsammans, första och enda gången jag var där, jag sjöng Håkan hellström och jag fick höra efteråt att du tyckte det var gulligt och samma kväll hamnade mamma på psyket igen. Jag smsade dig och jag önskade jag var hos dig den kvällen. Istället var jag helt ensam hemma och allting bara gjorde mest ont. Hur jag fick åka på Storsjöyran med min syster och det där hände. Den där killen som var sådär aj emot mig. Som tog på mig, än fast jag inte ville. Som var elak. Men han tog sig ur mitt tält tillslut utan att ha gjort något. Men han försökte men inte lyckades.

Jag minns när vi åt kycklingsallad eller vad vi åt sista gången. Den allra sista gången. Du gav mig presenter och bjöd mig på middag. Det hade nyss vart min födelsedag. Sen veckan efter. Träffades vi på UH och fikade tillsammans, du gjorde slut med mig. Du var bara 14 eller 15 och gjorde slut med mig på världens vettigaste sätt. Öga mot öga. Som ingen annan gjort emot mig och därför så tycker jag fortfarande att du är en bra människa och du är nog det bästa förhållandet jag haft efter de 3 jag har haft efter dig. Den första kärleken glömmer man aldrig. Aldrig.

Medans den 2,3 och 4 kärleken glömmer man ganska lätt.
Fast det var ju med den andra kärleken, den där Markus som jag kysste någon första gången eller hånglade med, men han var ju så självdestruktiv och kanske jag med, han var så konstig och vi hade egentligen ingenting gemensamt och jag drömmer om att mitt nästa förhållande kommer bli bra. Det ska jag se till att det kommer bli. Jag minns hur min pojkvän jag hade andra året på gymnasiet, hur fin han var emot mig, men han hade aldrig tid att träffas och gjorde slut på msn (mooooooooget!) (Kan tilläggas att de andra 2 också gjorde slut på internet, så jäkla moget, haha nej verkligen inte!) och sen berättade han att han ångrade sig efteråt, för jag var så skör, jag var som en diamant som behövde slipas.

Det bästa med mitt senaste inte heller så bra förhållande var att vi gjorde slut ömsesidigt. Det är ju det allra bästa då med förhållanden, om de ska ta slut. Att de slutar ömsesidigt, för då behöver ingen bli ledsen över det. Fast jag har ju vart förälskad också massor utav gånger, men det har ju alla människor vart. Men ibland kan man ångra att man inte vågat berätta det, bara för att man är så rädd för att bli sårad. Fast det är jag ju också. Men jag minns när jag var kär i en klasskamrat på gymnasiet och vi bara inte vågade. Fast sen minns jag också att hon sa sedan att hon inte var bisexuell. Så, det var ju tur att det aldrig blev vi. Fast jag har ju aldrig vart tillsammans med en tjej, så jag vet ju inte heller. Men jag vet att jag kan bli intresserad utav tjejer i alla fall.

Nu är jag bara sådär att jag mest vill hångla med fina pojkar eller vad som helst. Men jag vet ju inte hur man gör.  Ser jag någon snygging, så vågar jag inte. För jag tänker att jag är för ful för dem. Men Christian min vän, säger att jag ska våga, fler säger att jag ska våga, börja prata med dem om jag ser någon. För vem vet? De kanske vill hångla med mig och det är ju bara jag som ser alla fel med mig själv. Det ju bara jag som ser de tjocka axlarna, min mage och mina kärlekshandtag. Ingen annan. Det är bara jag som hittar alla fel på mig själv. Bara jag. Andra säger ju att jag är snygg, fin person och allt sånt där. Så nog borde jag kunna finna någon att hångla med någon gång. Det kan ju inte vara så svårt. Jag har ju lyckats förut.

Jag säger det. Jag är bäst på att skriva utav mig. Orden kommer bara och det blir en massa drabbel. En massa drabbel. Det är vad det blir. Det är det jag har bloggen till att skriva utav mig och en massa annat fint. I morgon ska jag nog på lite loppis, det blir ännu finare, ifall jag hittar något fint. I dag fick jag hem ett linne som var/är finfinfint. Fast det handlar ju inte om barndomen, men resten av texten gör det.

Puss på er fina ni.