Ibland känns saker konstiga. När någon plötsligt skaffar flickvän. Fast den här personen var verkligen värd det. Men saker kan komma så plötsliga ibland liksom. Jag ville ju ändå inte vara tillsammans med den här personen när jag var yngre, för åldersskillnaden var så himla stor emellan oss. Han och jag hade ju ändå pratat i flera år, men aldrig träffats och han har nog inte haft en flickvän på jättelänge och bara väntat på mig. Klart han är värd någon och någon gång kommer jag hitta någon som kommer stanna där och inte dumpa mig eller så också.  Jag vill ju ha någon som är lika gammal som mig eller åtminstone bara några år äldre. Någon gång kanske jag hittar någon också som stannar kvar där. Som hälsar på.

Nästa människa jag blir tillsammans med, ska vara lik mig litegrann och ha fina intressen och fin klädstil hihi och det ska inte vara ett distansförhållande, för det skulle jag aldrig mer palla, fast distans funkar ju, om båda kan hälsa på varandra. Men annars funkar det inte. Jag vill ha någon i samma stad eller kanske 10-15 mil bort. Men det är kanske för mycket begärt. Men någon gång när jag minst anar det, kommer jag nog hitta kärleken i mitt liv. Jag är ju ung ännu. Någon som gillar mig, som gör mig glad, som är snäll, som visar sin kärlek till mig, som inte ljuger, som inte är egoistisk, som inte är det alla andra har vart. Fast min första pojkvän var allt som jag är värd, han var snäll och fin emot mig. Det är så förhållanden ska vara. Den man är kär i ska behandla en som man är värd att behandlas och är det distans ska båda kunna hälsa på.

Äsch, jag bara svamlar om kärlek. Jag skulle bli lika glad om jag bara fick hångla lite. Jag är ju ung. Jag hinner finna kärleken.

Puss.