Jag hade aldrig kunnat tänka mig att jag skulle söka jobb inom äldreomsorgen. För när jag var mindre och min mamma jobbade inom hemtjänsten tills hon blev sjukskriven. Så berättade hon om allt möjligt för oss, hon nämnde inga namn för det får man inte, då man har tystnadsplikt fast hon gjorde det väl någon gång ändå, för vi hade ju ingen aning vilka de gamla människorna var. Jag minns när jag fick följa med henne på jobbet en dag då jag kanske var fem år och de två gamla tanterna vi besökte, älskade jag från första början, de bjöd mig på fika och tyckte jag var en söt liten flicka. Fast jag minns inte så mycket utav det. Men så sa jag till mamma att jag aldrig skulle kunna jobba i äldreomsorgen. För jag var så himla rädd för att göra sånt där som kanske inte alltid är så roligt att göra om man är nybörjare, duscha, byta blöjor osv. Men så vet jag inte vad som hände mig i våras, jag hörde att de behövde sommarjobbare och tänkte varför inte? Jag trodde verkligen inte jag skulle få jobbet. Men så en dag när jag fick beskedet om att jag hade fått ett halvtidsvikariat på ett ålderdomshem, så blev jag ju glad självklart. För jag var säker på att jag inte skulle få jobbet då det tog sån tid innan jag fick beskedet. Dagen innan jag skulle på inskolningen var jag jättenervös och sov jättedåligt. Så på morgonen var jag så himla trött så jag sjukskrev mig för att jag hade vart ute och rest en massa innan.

Blev arg på mig själv för att jag inte ens kunde ta mig till mitt nya jobb.. Så på tisdagen åkte jag dit och det första jag fick göra efter kvinnan visat mig var att duscha en gubbe och det var ju ingen sak alls. Det var sjukt mycket intryck de första dagarna och jag kände verkligen att jag gör något bra. Gamlingarna blev tacksamma för att jag hjälpte dem och sa att jag var jättesnäll och jag kände verkligen hur givande det var att jobba med människor. Speciellt då man känner att man gör verkligen något bra.

Jag var rädd från början och allt var lite läskigt, men det gick bra och jag fick kämpa när något gick fel, för jag kunde ju inte gå och hämta någon annan, för de hade ju fullt upp med alla andra. En morgon när jag var inne hos en tant och skulle sätta dit en blöja. Hon hade någon konstig, så fattade jag ingenting från början, så jag fick hjälp och sen nästa gång så gick det som en dans. Jag kände verkligen att det gällde att tänka till och komma ihåg allting man skulle göra. Från att koka kaffe till att följa dem på toaletten. Larmet ringde stup i kvarten och jag tänkte vad behöver dem hjälp med nu då? Men jag klarade utav det. Jag trodde inte att jag skulle klara utav stressen som är på ett ålderdomshem. Det jag lärde mig utav det var att jag är en stresstålig människa och skulle kunna jobba på ett fik eller varsomhelst där man måste stressa mycket för att hinna med allting. Nu är det ju jäkligt stor skillnad att jobba på ett fik och ett ålderdomshem men.

Fast en dag när jag följde en tant till toaletten så fick jag verkligen panik. Hon hade diarre och jag visste inte riktigt hur jag skulle hantera det. Hon ställde sig upp hela tiden och jag var panikslagen. Jag hjälpte henne så klart och när jag skulle duscha henne så vet jag inte riktigt vad jag tänkte med. Jag glömde att klä av henne alla kläderna för jag var så panikslagen över vad som hade hänt. Jag var ju bara en nybörjare. Sen så gick jag och bad om hjälp. Då blev en som jag jobbade med, lite arg på mig för att jag hade glömt att ta av henne strumporna eller vad det var. Jag skulle väl inte heller bli så glad. För kläderna blev ju blöta.  Men jag var ju helt panikslagen över det liksom, men det var bara att göra så gott jag kunde och jag svettades som en gnu. Sen en annan hemsk gång, var när jag skulle följa en gubbe till toaletten och han var svag i benen, jag stod så nära jag kunde och hjälpte honom till rullatorn, som stod alldeles framför honom men så bara plötsligt ramlade han och ingen personal fanns nära mig, så jag fick klara upp det hela själv och tillslut så gav jag upp, då hämtade jag en som jobbade med mig på övervåningen. Hon blev inte arg på mig eller så. Men han fick sitta i rullstol sedan eftersom han hade så dåligt balanssinne och dåliga ben.

Men för att just dessa två saker hände, så var det som att chefen var arg på mig för att någon hade ramlat, för att jag blev osäker i den situationen med tanten, men det är väl klart att man får lite panik, något händer första gången och man är lite osäker. Men man gör ju ändå sitt bästa. Så egentligen är jag rätt glad att jag inte jobbar där mer, då vissa såg ned på mig bara för att jag var en vikarie. Som att jag inte skulle kunna göra alla de där sysslorna minst lika bra som alla andra som inte var vikarie. Men jag tycker jag lyckades minst lika bra med alla sysslorna som de andra.

Vissa tanter var arg på en från början, för att jag var ny. Jag var inget att ha, jag kunde ingenting alls tyckte den tanten, hon skrek åt mig och sa elaka ord. Men hon var ju sjuk, men från början så fick någon annan vara med och hjälpa mig när jag skulle hjälpa henne, eller så tog någon annan henne på morgonen eller så. En kväll när jag kom in till henne och skulle hjälpa henne så blev hon jättearg på mig när jag gjorde minsta fel, men ibland kunde hon vara hur snäll som helst. Det skiljer sig rätt mycket på sjuka människor. Man måste tänka också att alla som ligger inne på hemmet, har alla olika slags sjukdomar och vissa är där för att det helt enkelt inte klarar utav att bo hemma längre. Jag tyckte synd om gamlingarna som var helt klara i huvudet men fick ta del utav allt annat och jag insåg att jag aldrig skulle vilja bo på ett ålderdomshem, bara om jag är riktigt gammal och jättesjuk eller så. För de har ju verkligen ingenting att göra, titta på tv och äta mat. Det är väl det dem gör. Dessutom har personalen så mycket att göra och kommunen drar väl in personal för att det ska bli mindre löner att dela ut.

Samtidig så insåg jag vilket jäkla bra jobb alla gör på ålderdomshem och jag trivdes riktigt bra där, för all personal var snäll och trevlig emot mig. Förutom en som ibland klagade på mig om jag hade bäddat sängen för slarvigt och sa till mig att hur kan de ta in vikarier som aldrig jobbat med det här förut? Jag stod och blev förbannad. Sen när jag gjorde något med henne så klagade hon alltid på mig. Hon kunde inte visa hur jag skulle göra istället. Bara för att hon hade jobbat där i kanske 7 år eller så. Medans vissa var hur snälla som helst om man gjorde något litet fel. För man kan ju inte kunna allt när man är nybörjare och aldrig jobbat inom det förut.

Men första gångerna när jag skulle byta blöja och sånt var värst för det luktar ju inte så himla gott. Men det var ju bara att vänja sig med det också. Jag trodde att om jag var duktig och gjorde allt bra så skulle jag få extrajobba där. Men så när jag slutade så sa chefen att de redan hade en massa vikarier och skulle organisera om alla tjänster där. Jag hade kunnat extrajobba där, men jag hade inte kunnat hoppat in varje dag. Då hade jag nog blivit helt slut på. Det kände jag då jag jobbade en hel helg. Jag var helt trött och slut efteråt. Det tråkiga är att de som jobbar inom kommunen och på ålderdomshem eller hemtjänsten får så sjukt dålig lön. Så det är inte klokt. De borde ju få mera som tar hand om andra människor. Det gäller att vara kvick, komma ihåg all deras medicin, ingenting får bli fel, alla sängar ska vara på ett visst vis, man ska springa när det larmas, byta blöjor och duscha dem osv. Det handlar om att ta hand om andra människor helt enkelt.Vilket jag trodde innan att det skulle vara omöjligt för mig att klara av.
Men jag klarade utav det, det var att bita ihop och efter detta sommarjobb så har jag fått nya erfarenheter och tankar om att jobba med gamlingar. För gamlingar är det mysigaste som finns och har så himla mycket att berätta. Jag tror att man ska utmana sig själv lite, genom att testa på alla slags jobb. Än om de verkar lite läskiga i början.

För jag trodde verkligen inte att jag skulle klara utav allt så snabbt och lära mig alla namnen på samma dag. Det trodde jag aldrig. Men jag är duktig på att komma ihåg namn inte lika duktig på att komma ihåg siffror dock.

Nu vet jag att Farmor och Farfar måste läggas in på ålderdomshem snart, för det funkar inte längre och jag vet hur fint personalen kommer behandla dem. Än vart dem än nu hamnar. Men de kommer trivas där hoppas jag i alla fall. För min farmor behöver människor runt omkring sig för annars känner hon sig otrygg. Speciellt nu när hon börjar bli så himla glömsk. Men jag blir ledsen då jag vet att snart kommer de kanske inte finnas längre.
Men för min farfar finns det ingen mening kvar att leva, då han bara får lida hela tiden och inte har något utbyte av livet. Tyvärr så är det sant. Han kan inte gå själv längre, han kan knappt formulera sig, han har fel på njurarna och äter hur mycket medicin som helst. Han hör bra, men farmor hör dåligt och hör inte vad han säger. Så han måste upprepa det flera gånger och tillslut blir han less på henne. Det enda han gör är att ligga i sängen, åka på dialys varannan dag för njurarna och äta och bli tagen hand om utav hemtjänsten. När man blir så sjuk så förstår jag att man nog känner att det inte är någon mening med livet längre. Men han har fått ha ett bra liv och farmor och farfar har haft ett bra liv tillsammans oftast. Men jag blir så rädd då jag tänker att tänk när de dör? För det värsta som finns är när människor som står nära en dör. Men så är livets gång tyvärr.

Jag har lärt mig utav att det här att jag ska njuta utav livet så länge jag är ung,pigg,fräsch och kan klara mig själv. Hur skönt det är att kunna gå på toa själv tex och inte behöva ha någon där som hjälper mig, kunna duscha själv, promenera, resa, göra vad som helst. Jag ska röra på mig mycket och hitta på en massa saker så jag inte blir en gammal skröplig tant. Jag ska äta nyttigt och inte röka som förstör lungorna. Jag är ju ingen rökare heller så det är ju lugnt.

Men nu blev det här ett väldigt långt inlägg. Men jag tycker det är ett viktigt ämne faktiskt, väldigt viktigt ämne. Om gamlingar på ålderdomshem och jag tycker det är fint hur bra de behandlas. Men de är ju bara vanliga gamla människor med alla möjliga sjukdomar. Klart de ska behandlas som vilken människa som helst och när de gör på sig, är det bara att byta på dem som om ingenting hade hänt.

Detta har stärkt mig som människa att  bara jobba på ett hem några veckor, för jag har fått sett allt möjligt och jag har inte blivit lika rädd längre. Jag fick se en dödssjuk kvinna, jag fick göra alla sysslor förutom att ge dem medicin och jag insåg att jag aldrig skulle klara av att ha det som ett heltidsjobb. För jag vill ha ett jobb där jag får träffa nya människor varje dag, göra alla slags möjliga sysslor som inte handlar om precis det som är på ålderdomshem, utvecklas som människa och så.
Därför vore ett fik väldigt passande för mig att jobba på.

De frågade om jag inte skulle utbilda mig till undersköterska och jag sa nej. Man ska ju göra det man drömmer om och jag har redan prövat på ålderdomshem och det var ingenting som jag skulle kunna jobba som alltid. Men jag tycker de som jobbar med det är otroligt starka och fina människor. Som hjälper människor varje dag och då känner man verkligen att man gör någonting bra också.
Men jag skulle gärna sommarjobba där nästa sommar igen om jag får chansen. För att tjäna pengar, för att få prata med de gamla människor och hjälpa dem. Känna att jag gör något bra igen.

Ni som orkar läsa igenom hela den här texten, gör det bra förresten.