Har du aldrig utsatts för detta jävliga som kallas mobbning eller blivit retad någon gång. Så vet du inte vad det är. I flera år blev jag retad och mobbad utan att något ens hände. Jag mådde bara sämre och sämre. Tog åt mig utav vad saker sa. Föll ännu mera. Hade självmordstankar när jag var 13-14 år för jag trodde ingen tyckte om mig och kände mig värdelös och fulast. När jag var tio år visste jag aldrig den där höstdagen att den här lunchrasten skulle jag bli retad. Den här lunchrasten skulle bli ett helvete. Det visste inte Lisa som var 10 år. Det visste ingen. Jag stod där på skolgården och plötsligt kommer några människor som var mina vänner trodde jag. Ställer sig runt mig och säger såna elaka saker som jag aldrig har hört förut. Jag fattar inte vad som händer. Jag går därifrån och storgråter på skolgården.Sen fick jag höra efteråt att det var en person som fick med alla andra, dom ville egentligen inte göra mig illa. Men sen så hände inte så mycket mer när jag var 10 år. Jag blev inte retad mer.

Men något jag inte visste var att i femman och sexan skulle folk vara elaka mot mig, i min nya klass. Det var killar som retade mig för att jag var äcklig i håret. De kallade mig för mjäll-Lisa och mobbade mig bara för att jag var äcklig i håret. Jag hade eksem i mitt hår. Jag har en sjukdom som heter Psoriasis som en hudsjukdom som jag gärna inte pratar om eller säger om till någon annan. För den här sjukdomen har gjort att jag inte gillar min kropp speciellt inte på vintern då de kommer tillbaka. Men jag har lärt mig att leva med min sjukdom. Jag har haft den så länge nu. Så den är en del utav mig. Dessutom var det mycket värre förut. Jag kan trösta mig med att varje sommar när solen dyker upp att de försvinner då. Men i alla fall en gång i sexan, så står jag i kapprummet och en kille håller för dörren, ytterdörren och påstår att det är jag som håller för dörren så inte läraren kommer in. Sen när läraren kommer in i rummet. Så får jag skäll för något jag inte alls har gjort. Men vad skulle jag säga? Hon hade inte fattat att det inte var jag. Jag skulle aldrig göra något elakt. Det var mest en kille som brukade reta mig i sexan för allt möjligt och jag förstod inte vad som hände.

I sjuan blev det likadant det var idioter som inte kunde låta mig vara i fred. Aldrig att jag skulle få vara i fred. Så en dag plötsligt i sjuan detta glömmer jag aldrig. Det hela är så sjukt. Så det går inte att förklara. Jag kommer aldrig fatta det. Att det har hänt. Jag stod där inne i det där rummet, där vi hade våra skåp och en kille kallade mig för hora? Hora jag? Jag som inte ens hade haft någon pojkvän. Aldrig pussat någon kille. Hur skulle jag kunna vara hora? Han drog ned sina byxor och sa elaka saker till mig. Jag och mina vänner på den tiden. Pratade om det här. Vi förstod ingenting. Det var även på den här tiden när jag var 13 allt var rätt så jobbigt faktiskt. Livet började bli jobbigare och jobbigare. Jag började bli deppigare och deppigare. Varje gång jag gick ut utanför klassrummet fick jag höra när människor sa "LISA,LISA,LISA,LISA,LISA" till mig. Alltså, att säga Lisa är väl inte elakt egentligen. Men sättet dem sa det på. Gjorde mig galen. De hånade mig. En gång blev jag så förbannad när en kille sa något elakt till mig så jag knuffade in honom i väggen och kände mig jävligt stark faktiskt. Sen blev det åttan, mobbningen fortsatte och ingen märkte hur dåligt jag mådde. När jag började gå ner mer och mer i vikt så sa ingen till mig. Ingen alls. Jag fortsatte såklart med att gå ned i vikt. Var ju så jävla ful och tjock så jag skulle bara gå ned ännu mer. Blev allt smalare och smalare. Gick ned mer och mer. Ingen brydde sig fortfarande om det. Men så plötsligt en dag så träffade jag en pojkvän bara helt plötsligt. Han fick mig att må bra. Han fick mig att känna att jag var bra.

En gång även när jag var 13 en sommar så när vi var och badade, jag och några vänner. Så skrek någon att jag var tjock. Det var nog då mina ätstörningar började ta fart. Men fortsättning. Allting var bra. Sen plötsligt dumpade ju min första pojkvän mig.  Så hela jag gick itu igen. För min mamma var ju sjuk då. Men nu skulle jag tala om mobbning och ska börja prata om det igen.

Jag började nian. Jag tänkte att allt skulle vara lugnt nu. Det gick inte ens en dag eller någon dag kanske tills någon var elak igen. Det var ju mitt hår de började mobba mig för nu. När jag började färga håret i alla olika konstiga färger och förändrade min stil igen, jag hade ju inte hittat vem jag var och hur jag ville se ut. Så jag prövade på allt möjligt just då i 9:an. Allt blev ett helvete och på kvällarna låg jag med ångest för att behöva gå till skolan varje dag. Ingen i familjen visste om det. Jag ville inte berätta om det för någon. Jag var ju den där glada tjejen som inte alls mådde dåligt. Jag höll tyst om allting. Mina föräldrar fick inte veta någonting, jag pratade inte med mina systrar alls om att jag blev mobbad för jag visste att de mådde dåligt också. Allt var ett kaos i familjen men vi alla höll tyst om det. Fast jag visste att Sanna mådde dåligt och pappa mådde dåligt, vi alla mådde dåligt. Det blev ett enda kaos. Så alla höll tyst. Mamma fick komma hem från sjukhuset. Jag vill inte säga psyket. För jag hatar det ordet. Jag tycker fortfarande det är läskigt att min mamma har legat där. Men det är det inte alls det. Hon låg där för att hon var sjuk och behövde hjälp och vi kunde inte hjälpa henne och det var ingen som förstod mig. Det var INGEN som visste att min mamma låg inne på psyket för andra gången. Ingen alls. Min pojkvän som jag hade hela sommaren då hon låg inne för andra gången. Han förstod mig inte heller. Han sa bara att hon kommer bli bra.

Den dagen när hon åkte in igen, var jag helt ensam hemma för jag hade ingen att umgås med, pappa var på psyket hela natten eller i flera timmar, mina systrar var hos kompisar, jag smsade min pojkvän i frustration och var jätteledsen. Jag önskar att han hade kunnat sovit med mig den natten. Jag satt helt och förstod ingenting. Jag har insett såhär efteråt att jag är en jävligt stark människa. Jag hade mina själ till att må dåligt. Jag har alltid haft det. Så är det bara. Men att skriva om min mamma här nu. Det gör så jävla ont och jag vill bara grina just nu. Ni kan inte tänka er hur det var för mig att ha en mamma som var så konstig, hon var ju inte som alla andra mammor. Men det är tur att det finns antidepressiva för dem som verkligen behöver det och jag vet inte hur många gånger jag har vart arg på den där jävla läkaren som sa att hon skulle trappa ned på medicinen. Sen den läkaren gjorde det jävla misstaget, så fick hon mycket högre dos och tack och lov, så tar hon sin medicin alltid. För hon vill inte må sådär igen och pappa och jag, vi påminner henne varje dag om att hon ska ta medicinen än om har gjort det. Så ibland blir hon irriterad för att vi tjatar så. Men hon vet inte hur hon var själv. Hon minns det inte. Hon var inte min vanliga mamma, hon var någon annan, hon var helt förbytt. Läkarna förstod aldrig heller vad det var egentligen som hade hänt med henne. Men hon blev frisk och det är huvudsaken.

Vad mycket tjat det blev om min mamma, men jag pratar aldrig om det här. Det är något som sitter så djupt inuti mig. Så när jag väl pratar om det med någon. De enda jag pratat om det hela med är mina två ex och jag lär säkert göra det med pojken i Göteborg också. För att det är så jävla skönt att bara prata om det och grina. Jag behöver det. Det har gjort mig lättare för mig att inte tänka på det. Mina systrar var ju flera år äldre än mig. Jag var ju bara 13 år första gången hon blev sjuk. Jag var ju så liten. Mina systrar har nog inte tänkt på det här lika mycket alls som jag när hon var sjuk. Jag vet inte. Vi pratar aldrig om när hon var sjuk och varför ska vi göra det? Vi alla vet hur jobbigt hela familjen hade det just då på den tiden.

Men som sagt det var mobbning jag skulle skriva om. Fastnade lite. Snöade in mig på det där. Mobbningen fortsatte hela jävla nian och jag fortsatte att köra min egen stil och sket i vad andra sa. Blev kär igen. Mådde ännu sämre. För han var en jävel som drog ned mig ännu djupare. HAN visste hur dåligt jag mådde men ändå sa han saker som fick mig att må dåligare. När jag kom tillbaka från resan i skolan igen. Så hade någon jävel eller jävel och jävel. Linnea är en fin människa. Jag vill inte klandra henne för det. Men det hela gjorde allt värre. Ibland tänker jag faktiskt. Tänk om någon gammal klasskamrat läser min blogg? Jag vet att Emilia fina Emilia gör det. Så ett allmänt meddelande till Emilia för jag är desperat, för vi skulle ta en fika vid jul. Om du LÄSER detta så kan du väl skicka ett mejl till mig så kan vi höras utav mer [email protected].

Som sagt när jag kom tillbaka från resan hade allt fått reda på att jag hade vart hos en pojke och alla var dryga och ville veta detaljer. Usch, så jobbigt det var. Jag var kär och ville nog mest hålla det för mig själv faktiskt. Jag sa till lärare om att jag blev mobbad. Att det var folk som var elaka mot mig. Men fortfarande hände ingenting.

Jag drömde om att det skulle bli bättre i gymnasiet. Det blev bättre i gymnasiet. Jag blev inte mobbad alls. Jag fick gå som jag ville utan någon brydde sig. Men jag kände mig ständigt utanför i hela 2an och 3an för jag var inte ett dugg lik någon annan i klassen. Vi hade inte samma intressen eller någonting. Jag hade ingenting att tillföra någon diskussion. Men jag ville inte vara ensam, så jag var med dem ändå. Tillslut så blev allt alldeles för mycket för mig och jag gick in i en djup depression och grät hela dagarna. Det var den värsta tiden i mitt liv än så länge. Pressen blev alldeles för hård för mig och jag var så rädd för allting. Jag var så himla sjuk i själen och trodde det värsta om alla. Vågade knappt visa mig ute. För jag var så rädd, så rädd. Men så när jag hade vart på studenten och vaknade upp dagen efter. Kände jag nog mest en stor lättnad. Allt var över. Jag slapp vantrivas längre. Jag slapp känna alla dom där känslorna.

Det jag mest ville säga med det här sjukt långa inlägget var att. Ni som blir mobbade. Snälla ni. Låt er inte bli nedtryckta. Låt er inte få känna er värdelösa. Dåliga. Fula. Äckliga. För de är ni inte. Ni är helt underbara. För de är oftast de finaste människorna som blir mobbade. Läste på Fina Daniels blogg som är homosexuell att han har också blivit mobbad. Blev så ledsen och tänkte ännu en fin människa som blivit det. Men jag vet såhär i efterhand att man blir starkare av allting man gått igenom. Jag kan hjälpa andra människor som mår dåligt. För jag hart självmordstankar. Jag har skadat mig själv. Jag har mått sjukt dåligt så många gånger. Så jag kan hjälpa andra och vill finnas till för alla som mår dåligt. Men det är så sjukt att mobbning förekommer fortfarande. Det är ju det jävligaste och hårdaste en människa kan råka utför i skolan. Man blir så rädd och man låter sig själv tryckas ned utav det och jag måste säga. Att om jag inte blivit mobbad. Kanske jag inte hade haft självmordstankar. För jag mådde verkligen dåligt utav att bli retad ständigt. Det tog liksom aldrig slut. Jag kände samma där. När jag gick ut nian. Bara en stor jävla lättnad. Nu var ju allt över. Nu skulle jag slippa gå till skolan varje dag och vara rädd. Jag skulle slippa sitta i mitt rum alldeles för ofta och skada min redan trasiga kropp. Skada den genom att göra den illa på ett fysiskt sätt. Sen att jag blev dumpad ständigt gjorde ju inte det hela bättre. Den tredje gången jag vågade mig på kärlek igen. Blev jag dumpad igen.

Nu är jag förälskad. Men jag känner att jag vågar den här gången. Jag är så hel i mig själv nu så om jag skulle bli det igen. Så är jag beredd på det. Jag vill inte behöva känna så. Men så känner jag. Men jag vet att han den där fina pojken. Skulle göra allt för att få det att hålla. För jag känner det på mig. Han och jag har haft det så svårt i uppväxten båda två. Han blev mobbad han med. Vi är lika på så många sätt och vis. Han tycker jag är världens finaste tjej och han ja han är helt enkelt bäst eller något sånt. Han säger även att han skulle hälsa på mig. Att om vi blev tillsammans skulle han bjuda mig på en resa till paris för att det skulle betyda så mycket för mig. Ja. Det skulle det verkligen mina kära. Jag sa även till honom att jag ska skicka ett julklappsbrev och då sa han att det är det finaste han kan få. För att det kommer just ifrån mig. Om jag får vara ärlig. Så har ingen annan människa. Vart såhär emot mig någonsin och det får mig att känna mig så jävla fin och lycklig. Jag har aldrig hört någon säga såna där ord. Jag har aldrig träffat någon som är så sjukt lik mig. Som jag kan öppna mig med och säga helt sjuka saker och knäppa saker. Men han bara tycker det är charmigt. Det är det som gör mig så jävla lycklig och eftersom han har blivit dumpad gång på gång eller senast var den fittan otrogen. Ursäkta för språket. Men jag hatar folk som kan göra något sånt.

Direkt efter jag hade ändrat min civilstatus på helgon haha. Helgon. Men jaja, så gick han direkt in och ändrade. Jag fattar inte. Är jag värd att bli behandlad så här fint? Det känns så overkligt. Han läser min blogg och när jag skriver om honom så skickar han sms och skriver något fint. Han har inte ens gratis sms men han skiter i det och svarar varje gång jag smsar. Det känns så jäääääävla fint. Den där lördagen i januari kommer bli så fantastisk underbar så jag kan inte fatta det. Det känns helt fantastiskt. Det känns overkligt. Jag har aldrig vart såhär förälskad. Eller jag har nog vart det. Men jag mindes inte hur det skulle kännas.

Men nu måste jag faktiskt gå och försöka sova igen. Men det är så jäkla svårt då man inte kan tänka på något annat och vi kan prata hur mycket och länge som helst. Jag kommer aldrig fatta det här och han säger att jag är den finaste i världen och det känns så jävla äkta. Jag vet att han inte skulle ljuga. Jag har magkänslor. Jag är en människa som känner saker på mig och känns det bra så blir det oftast jävligt bra också. Bara så ni vet.

AHHH. OKEJ GE MIG JANUARI NU. MEN SNART SÅ. I MITTEN PÅ JANUARI SÅ KAN NI JU HÅLLA TUMMARNA ELLER VAFAN SOM HELST. FNISS.

Jag vågar inte hoppas för mycket. Jag vill mest bara gosa med honom. Jag vill bara hoppas att allt kommer bli bra när vi ses. Men det vet jag. Det kommer bli den lyckligaste dagen. Jag vet att jag skriver såhär utan att ens träffat honom. Men det känns som han och jag har känt varandra i hundra år. För vi har pratat så mycket och vi lessnar aldrig heller. Inte jag i alla fall.

Ps. Nu måste jag gå och försöka sova verkligen igen. Men jag orkar inte haha.

Kan inte sluta skriva när jag väl börjat skriva. Ni behöver inte alls läsa hela inlägget. Men jag tycker mobbning är ett sjukt viktigt ämne. Jag ville dela med mig utav mina erfarenheter och blir ni mobbade där ute någon som läser. Så trösta er med att jag vet precis hur det känns. Ni får mejla mig då eller vad som helst. Jag vill hjälpa till. För jag vet precis hur det känns.

Påtal om ätstörningar. Om någon idiot skulle fråga hur mycket jag gick ned, eller att det inte syns. Då vet ni att jag inte kommer svara. Eller hur jag gjorde. För man är bra som man är. Så är det och jag gick ned alldeles för mycket på för kort tid. Jag fattade liksom aldrig att jag var smal. Men nu idag så trivs jag med min kropp och tänker inte gå ned i vikt. För man är som sagt bra som man är.

MEN VET NI VAD JAG MÅSTE GÖRA NU? Jag ska gå ut på tomten bara med hunden nu så hon får kissa. Måste klä på mig som en dåre. För att gå ut i typ jättekort stund. För det är 24 minusgrader här. Ibland gillar jag inte att bo i Örnsköldsvik. Verkligen inte.

Inlägget hamnade i kategorin barndomen förresten för att det handlar ju en massa om min barndom.

Puss på er. Nu ska jag ut och frysa lite. Sen ska jag sova när jag är tillräckligt nedkyld. Haha. Nä. Men jag måste ju liksom klä på mig massor. Bara för att hon ska få kissa. Ibland är det jobbigt att ha hund.

Godnatt. Nu ska jag sova i fem timmar efter hundkissningen då.

Det är faktiskt sjukt jobbigt att inte kunna somna ibland.. Klagar lite.

Tjarå. NI ÄR BÄST! :)

PS: OM DET ÄR EN MASSA STAVFEL ELLER VAD SOM HELST PÅPEKA DET DÅ TACK!

SKA LÄSA IGENOM HELA LÅNGA INLÄGGET EFTER JAG SOVIT LITE. NU GÖR HUVUDET ONT OCH JAG ÄR SNURRIG SOM VANLIGT NÄR JAG VART UPPE FÖR LÄNGE ELLER SOVIT FÖR LITE.