Som när den där killen jag hade 2008 sa till mig att jag hade söta bröst. När min senaste pojkvän alltså 2010, sa till mig att jag hade den fastaste rumpan och sa till mig att jag var vacker. Nu vet jag faktiskt inte helt ärligt om han menade att jag var vacker. När folk ger en såna där underbara komplimanger. Att min syster säger att jag har en tantklänning, jag blev sur först. Men sen tänker jag, det är ju bara gulligt att vara lite tantig och det kan jag vara. Att hon sa att jag hade en Dileva klänning var ju också bara fint eftersom jag tycker ju om Dileva. Mindre fina saker att minnas är när min lärare i högstadiet sa att jag hade blivit slank. Jag minns det än idag. Det borde man väl egentligen ta som något positivt, men det gjorde inte jag då, än fast jag visste att jag var lite mullig innan.

Jag gick i 8an eller 9an och läraren säger till mig, Lisa, du har blivit så himla slank och den här Lisa för en herrans massa år sedan, hade ätstörningar och tyckte ju att hon var tjock och då menade ju läraren att jag var tjock innan. När en sjuksyster. Seriöst. Sjuksyster säger till mig när jag mår som dåligast i 9an (om det var då) "Men Lisa, du har ju alltid vart lite mullig". Det är liksom sånt som etsar sig fast än idag. När människor säger att man är rar, fin och snäll. Det känns ganska konstigt. Fast jag tar ju åt mig ändå. Jag är ju snäll och vill alla människor väl. Jag vill ingen människa något elakt och jag blir ledsen när fina människor mår dåligt. Jag kanske snackar lite för mycket ibland. Men jag vill ingen illa. Jag vill alla väl och vara alla till lags.