När man tror att allting är bra. Då dyker det upp en dag med ångest. Men jag kanske får umgås med Sanna och Robert ikväll då blir jag alltid glad igen och jag skulle fika med en fin tjej idag, jag aldrig fikat med, men så sover jag istället och känner att det är meningslöst att kliva upp. Sånt är ju så himla dumt. Jag mår ju bättre utav att träffa fina människor. Men ibland så är jag konstig och det ska bli så himla skönt att få åka på en resa på tisdag, om det är något jag verkligen behöver så är det att komma bort lite och se fina Göteborg. Senast jag var ute och reste var ju i somras, alldeles för längesen.

Nu snart ska jag klä på mig och rasta hunden och idag känner jag mig mest värdelös. Än fast jag vet att jag är bra. Det vet jag ju. Alla människor är bra. Men alla dagar kan inte kännas bra och jag vet att jag kommer inte känna såhär hela dagen och i morgon blir det ännu bättre igen och jag vet att det finns en pojke som tycker om mig som får mig att må bra och känna mig fin när jag tittar mig i spegeln. Jag vet liksom att det finns hopp för mig därute och att alla dagar är inte mörka. För det är när man är i depression alla dagar är mörka. Att känna sig lite deppig är ingenting emot det, för det går ju alltid över och man får roa sig med fina ting när man är lite deppig. Men jag känner mig ju dum nu, men jag hoppas hon vill träffa mig någon annan gång istället.

För jag hatar nämligen när man klivit upp alldeles försent också ska man stressa ihjäl sig. Det är det värsta som finns. Fast ibland så går det fint. Jag råkade sova bort den här dagen med, men det kompletterar jag med att jag ska kliva upp tidigt i morgon för att hjälpa pappa med lite grejor och sen hitta på något annat fint kanske.

Puss.