-
Ibland känner jag mig bortglömd. Som att jag inte har några vänner. Fan. Varför ska allt vara så jävla jobbigt för? Jag vill börja om från början.
Fan,fan,fan det skulle vart du. Jag känner mig dissad. Igår skulle kalle komma till cityterminalen där jag satt i flera timmar orkade inte röra på mig. Men han kom inte. Ni vet inte om att jag är jävligt svag va? Och jävligt rädd för att leva ibland.
Jag orkar inte öppna mig. Det är för jobbigt. Ni vet inte hur mycket jag tänker egentligen. Allt är skört. Kent är fint. Musik är det bästa jag har. Jag hoppas något värt händer i helgen, kanske super bort mitt vin, röker en cigarett, shoppar något fint eller bara lever och mår bra. Fast hur ska det gå till?
Men allt löser sig någon gång. Jag ska gå och lägga mig nu och jag skiter i om jag sover bort dagen i morgon. Allt är så fruktansvärt meningslöst just nu. Det är så himlans skört och grått.
jag vet hur det är. skit jobbigt "/
Hej... Jag vet inte riktigt om vi är vänner, eller vad vi är, för vi känner ju inte varandra särskilt väl än kanske... Men jag tänker i alla fall på dig som en vän. Men ändå känner jag precis som du just nu, och har gjort det dom senaste dagarna, som att jag inte har några vänner. Egentligen är det nog bara familjen jag verkligen känner att jag kan lita på att dom finns där för mig, och det kanske jag inte borde, det får vi se. Jag ska inte kidnappa din blogg för att tjuta om mina egna problem, men jag har det rätt tufft just nu. Jag är rädd för vad som ska hända. :/ Jag känner igen mig en hel del i det du skrev.
Okej, tillbaka till dig och till det viktigaste jag har att säga: Jag har inte glömt bort dig! Det är så jävla jobbigt att känna sig dissad, men jag hoppas att du mår bättre snart! Jag tänker på dig! Kram!
Det är kallt, kanske regnigt eller snöigt och blåsigt ute, men ändå (eller just därför kanske) blir jag lite sugen på att gå ut, heh... :P
du drömde du letade efter en igelkott
som gömt sig i en håla i jorden
du satt på huk
och kände marken skaka
av djurets skrämda hjärtslag
men plötsligt var det du som var igelkotten
och det skrämda hjärtat slog inuti dig
- l. moodysson