Jag försöker att inte tänka på ångesten så mycket men den finns alltid där ändå.
Dumma ångesten.
I morgon och de här två sista veckorna, ska jag vara i skolan varje dag, ska prata med mina lärare om det jag behöver göra, jag har vart borta så himla mycket pga mitt dumma psyke.
Jag ska fixa allt nu de här sista veckorna.
För snart, om alldeles för kort tid. Står jag där och tar studenten.
Och vet ni? Det känns alldeles overkligt.
Att snart blir jag vuxen.
Snart börjar livet.

I sommar ska jag åka på festivaler, jobba om jag får jobbet, ligga ute i solen, njuta utav livet och i höst ska jag om jag måste plugga upp något, göra det, söka jobb på cafe, jag ska börja leva helt enkelt.

I morgon ska jag upp tidigt och fixa balbiljett, sen hem och ta det lugnt, skola.

Jag har en magkänsla.
Den säger att
Allt kommer att lösa sig
och att jag kommer bli hel en dag.

Ska även skicka mejl till kuratorn i morgon, så det löser sig.
För jag vill allt annat att bli hel.
Slippa ha ångest, bli lycklig över småsaker.
Jag är en god bit påväg.

Nu ska jag ut i solen.