Jobbig dag, kul att repa iaf. Pratade om när min mamma var sjuk om lite saker med Carros vän idag, och jag kan faktiskt prata om det utan att börja gråta nuförtiden, fast det är en sak jag inte tänker gå in på här som hände en gång när hon var sjuk, som jag börjar gråta utav varje gång jag berättar det. Det är skönt att fler har haft samma problem, fler haft en sjuk mamma eller har, det gäller att vara stark då. Jag var ju så pass liten 13 år, men jag förstod mycket för det. Men jag sa ingenting till de i klassen eller något. Ingen fick reda på det.

Sedan pratade vi om djupa saker som döden,meningen med livet osv på filosofin det blev lite jobbigt för mig för jag är dödsrädd för att dö. Jag vill helst inte tänka på döden, att den finns. Därför gör jag aldrig det nästan. Jag berättade om min mormor och fick tårar i ögonen, vet inte varför jag började prata om henne, fick bara henne i tanken. När vi pratade om döden. Jag saknar henne, hon var en fin människa och bakade alltid så himla goda kakor!. Minns dagen så väl, då  min morbror ringde och sa " hon har fått en stor hjärnblödning", mamma var på sjukhuset hela natten, mormor levde i en vecka, medvetslös, sedan somnade hon in. Jag gick inte på hennes begravning jag ångrar det. Nästa gång någon lämnar livet, ska jag gå på begravningen.

Jag har börjat skriva på mitt tal, kommit en vart och ska fixa mitt pm så jag kan skicka det till lärarens mejl eller ge henne det i morgon.

Nu ska jag leta upp 2 bilder på 2 klädesplagg som jag ska sälja, sen ska jag promenera med hunden. Jag är sugen på en cigarett också, men får inte röka för mig själv och tänker inte slösa pengar på ett paket än fast jag får. Men bara onödigt att röka.

Avslutar detta deppiga inlägg med mannen i vita hatten 16 år senare som jag lyssnar på just nu. Jag känner för att gråta. Men jag ska istället muntra upp mig med en kall promenad med hunden snart. Fast det är inte så uppmuntrande faktiskt. Kramas?

Tänker på dig.

Jag tänker alldeles för mycket och mina inlägg blir osammanhängande ibland.

En bänkrad i en rastlös sen april 
Jag tittar över axeln och ser dig blinka till 
Jag kan få dig när du vill 
En vind blåser skräp längs korridoren en sista gång 
Och du & jag håller andan och håller händer i språnget 
Det är inte så långt hem 

Än finns det tusentals tårar kvar 
De var dina att ge vemsomhelst 
Äntligen 
De är de dyrbaraste smycken du har 
Så be aldrig om ursäkt igen 
Äntligen passerar vi deras gränser 

Minns du vår blodsed, våran lag 
Vårt dumma korståg mot en lika korkad stad 
Jag minns allt, som naglarna mot glas 
Men du bara skrattar åt mig, förminskar allt till ett skämt 
Men jag ser på din ängsliga hållning, din jagande blick att de känns 
Att det är långt hem 

Och snart finns det inga tårar kvar 
De var våra att ge vemsomhelst 
Äntligen 
De är de dyrbaraste smycken vi har 
Så be aldrig om ursäkt igen 
Äntligen sätter du själv dina gränser 

Den där pojken jag aldrig kände 
Som gick på gator jag aldrig såg 
Och tänkte tankar jag aldrig tänkte 
Under ett tunt och flygigt hår 

Och alla känslor slog och sprängde 
Hela vardagen full med hål 
I en tid då inget hände 
I en stad som alltid sov 

Men älskling vi var alla en gång små 
Ja, vi var alla en gång små 
Ja, vi var alla en gång små 

Jag kastar stenar i mitt glashus 
Jag kastar pil i min kuvös 
Och så odlar jag min rädsla 
Ja, jag sår ständigt nya frön 

Och i mitt växthus är jag säker 
Där växer avund klar och grön 
Jag är livrädd för att leva 
Och jag är dödsrädd för att dö 

Men älskling vi ska alla en gång dö 
Ja, vi ska alla en gång dö 
Ja, vi ska alla en gång dö 

Vi ska alla en gång dö 
vi ska alla en gång dö 
vi ska alla en gång dö

 -------

Jag borde skriva klart talet och pm men jag orkar inte tänka på allt hela tiden.  Ska rasta hunden,sen dricka te och kanske se någon film.

Halvt värdelös dag.